Hon har gjort en djupdykning i svenska och finska arkiv och också studerat kyrkbokföring. Nu berättar Margit Öberg om kvinnor som har fött ”oäkta” barn – från 1700-talet och framåt. Hon beskriver den kamp, inte minst med skammen, som det innebar att vara ogift mor. Hon beskriver också den skam som det innebar att vara ett ”oäkta” eller ”utomäktenskapligt” barn. Omgivningen såg med oblida ögon på modern och barnet.
– Fadern fanns naturligtvis. I de allra flesta fall visste man också vem han var, men det antecknades aldrig, säger Margit Öberg.
Margit Öberg berättar om Brita som föddes 1725 av blott 15-åriga Elsa. Fadern var en gift man och borgare i sin stad, Hans Persson hette han. Ovanligt nog tog han på sig faderskapet. Brita fostrades i hans familj och också Elsa fick bo med den. Ungefär samtidigt som Elsa nedkom med Brita födde Hans Perssons hustru ett barn. Det barnet fick till skillnad från Brita gifta sig inom familjens skrå.
Brita gifte sig med en soldat och födde sex barn. Maken var borta i krig i Pommern och kom hem förlamad.
Margit Öberg gör en liten utvikning:
– När en flicka till Brita skulle döpas var en borgerlig kvinna som hette Anna-Maria dopvittne. Hon var gift med en handelsman och födde 13 barn av vilka tio dog. Man kan undra hur det är att vara mor när så många barn dör. Var det något som hon räknade med? Anna-Maria dog själv med sista barnet. Hon blev inte så gammal. Brita blev däremot 75 år.
Det fanns kvinnor som tog livet av sina ”oäkta” barn för att slippa skammen!
– Den som blev påkommen med att göra det straffades med döden.
Margit Öberg berättar om en kvinna som födde en pojke 1790 och inledde en process i tingsrätten för att få fadern att erkänna faderskapet.
– Han vägrade. Det var alltid kvinnan som fick bära hundhuvudet. Om en piga hos en bonde ”vägrade bonden” fick hon sparken. Hon fick också sparken om hon inte ”vägrade” och då blev gravid. Ett snabbt giftermål med en annan möjlig man kunde då rädda henne.
Alla mödrar skulle ”kyrkotagas” sex veckor efter barnets födelse. Fram till dess ansågs de ”orena”. Kyrkotagandet skedde under en gudstjänst. Mödrar som hade fött barn utan att vara gifta ”skriftades” istället och var då ensamma med prästen. Modern var tvungen att berätta om sina ”synder” inför prästen.
– Under senare delen av 1800-talet började man på vissa håll tycka att beteckningen ”oäkta” var lite väl grov. Man kom med tanken att använda ordet ”utomäktenskaplig” istället i kyrkböckerna, men det var upp till församlingarna att bestämma beteckning. Men man kan se att kyrkan på 1900-talet började avdramatisera detta med barn utanför äktenskapet och beteckningarna försvinner så småningom, säger Margit Öberg.
Hon ger en eloge till kyrkan.
– Avdramatiseringen är fin. Det är ju förskräckligt att inte alla barn och mödrar anses ha lika mycket värde.
Margit Öberg påpekar att hon har kommit i kontakt med ”fader okänd” i sin egen släkt.
Hon håller med hjälp av kontakter i Finland på att forska om en finsksvensk släktgren med Joel som föddes 1802 i finska Virolahti på gränsen till Ryssland.
– Joel vandrade norrut. Efter tio år kom han till Kemi där han gifte sig med Kajsa-Stina. De fick dottern Sara-Kajsa. Hon kom till hemmanet Marttala i Torneå som piga och gifte sig med mannen där, som var mycket äldre. Han dog kort efter giftermålet och Sara-Kajsa blev änka. Senare fick hon två barn, varav ett fick namnet Ida Marttala. När Ida var fyra år flyttade Sara-Kajsa till Karungi tillsammans med henne. Där gifte hon om sig.
Ida började tjäna som piga vid 18 års ålder. Hon tog tjänst i Håkansö och senare i Rosvik och Öjebyn där hon gifte sig med Elis.
Margit Öberg ska skriva en bok om Joel och Kajsa-Stina – som dog som fattighjon efter missväxtåret 1867. Hon ska också berätta om Ida och hennes pigplatser.
– Ida var ett utomäktenskapligt barn och konstaterade själv att hon inte var lika mycket värd som barn som var födda i äktenskapet. Det är dessa kvinnor och barn som jag vill lyfta. Idag finns det tack och lov inga ”oäkta” barn i Sverige längre. Det är okej att få barn utan att vara gift och att vara detta barn. Det görs ingen skillnad längre. Det ska vi vara glada för.
Till bildtexter:
Margit Öberg berättar om barnbördshuset Pro Patria i Stockholm dit fattiga kvinnor kunde komma för att anonymt föda sina barn och sedan lämna dem där för adoption: ”Sitt namn kunde modern skriva ned och lägga i ett kuvert som förseglades. Det var som en hälsning från modern till barnet att ”om du behöver mig så finns jag här”.
Hon är passionerad släktforskare. ”Jag har ägnat mig åt det halva livet. I arkivhandlingarna hittar jag skärvor av historia som blir pusselbitar att sätta in i historiska sammanhang”, säger Margit Öberg.