Eeva-Leena Väätäjä som i år fyller 70 år kom från Kuivaniemi Finland som nyutbildad karttecknare till Luleå år 1970. Hon skulle bara vikariera två månader på dåvarande Skogsvårdsstyrelsen. Efter 47 år är hon fortfarande kvar i länet och har kommit att bli en etablerad konstnär. De senaste åren har hon tillbringat i sin oas i Båtskärsnäs i Kalix där hon låtit bygga sin ateljé i anslutning till bostaden.
När NSD kommer på besök har hon och maken nyss bakat bröd på stenhäll. De har ett aktivt pensionärsliv, både var för sig och tillsammans. Efter en kopp kaffe med nybakt bröd stiger vi in i ateljén som vittnar om stor kreativitet. Förutom otaliga akrylmålningar syns en del skulpturer i trä och andra material. Fram tills hon blev pensionär har hon arbetat, först som karttecknare och senare som bildlärare. Ändå har hon hunnit med flera utställningar per år inom Sverige. På frågan hur hon har hunnit med så mycket svarar hon med glimten i ögat;
– Jag fattar det inte själv!
Detta måste väl betyda att du har bra självdisciplin?
– Självklart har jag det. Jag är en sådan som alltid vill att det ska hända något. Därför vill jag alltid arbeta med händerna.
– Att jag haft försörjning på annat håll har ju gett mig en stor konstnärlig frihet. Jag behöver inte bry mig om vad andra tycker eller att min konst ska ”passa in” och gå att sälja.
Eeva-Leena är en person med stor integritet och samtidigt en lekfull syn på tillvaron. Det finns en gnista av underfundighet i hennes bilder. Målningen ”Bastuanden” är ett exempel.
– Jag satt i bastun och tittade på dropparna som bildades på glasdörren och då var det som att en ande framträdde. Sedan målade jag den ur minnet, berättar hon.
Motiven är annars av de mest skilda slag fastän några är återkommande. Dans och rörelse har alltid varit en stor del av hennes liv. Tidigare har hon varit ledare för såväl jazzdans som gympagrupper. Ett annat tema är djur och då ofta som symbol för en känsla eller en relation. Bilden av två vargar har till exempel titeln ”Nasdaq och Dow Jones”.
– På sista tiden, sen jag blev farmor, har det blivit mycket barnmotiv. Det är möjligt att det kommer fram att jag själv är en ”efterkrigsunge”, berättar hon.
Lusten att skapa bilder fanns tidigt i livet. Eeva-Leena minns hur hon redan som tolvåring fick idén att göra en oljemålning och hur hon fick ta reda på allt själv. Från att spänna ramen och grunda duken till färdig målning. Men det var inte så lätt att köpa färg i den lilla byn där hon bodde så hon fick nöja sig med några få tuber, minns hon.
På tal om barn och kreativitet tycker hon jobbet som bildlärare varit både bra och dåligt, beroende på förutsättningarna.
– På högstadiet är det så hattigt och fjuttigt. Hur ska barnen kunna vara kreativa på bara 45 minuter? Det är ju ingenting. Däremot var det givande att undervisa elever på folkhögskolor eller estetiska programmet eftersom de själva är så motiverade.
Men nu är det livet som pensionär som gäller. Det gör det möjligt att spendera mer tid i ateljén.
– Det är en stor tillfredsställelse när man kommer igång i ateljén och har tid att följa en tråd och se vart den leder, säger hon.