Vi träffar Emelie och hennes mamma i Peter Ohlssons tjänsterum, rektorn på hennes gamla skola, en av de få personer som hon känner förtroende för. Det är de tre som gemensamt vänt sig till NSD för att få berätta.
Det är väldigt skör tjej som börjar historien från början.
Att hon bara var åtta-nio år när hon för första gången började ”slarva med maten”. Det kunde bestå av att hon struntade i att äta skollunchen.
Men första gången sjukdomen eskalerade var när hon fyllt tolv. Då gick hon snabbt ner tio kilo och det gick inte längre att dölja för omgivningen att det fanns en allvarlig problematik.
– Jag minns speciellt en händelse i sexan, då en kille i klassen sa att han tyckte jag var tjock. Det fick mig att må dåligt och jag tänkte att jag måste bli smalare för att bli fin.
Emelie säger att hon förstår att hon är svårt sjuk, att hennes självsvält är ett symtom, ett sätt att skada sig själv.
– Det är ett självskadebeteende. Ett hat mot mig själv. Tidigare skar jag mig, sedan bytte jag ett beteende mot ett annat.
När du ser dig själv – vad tänker du då?
– Ibland kan jag se att jag är alldeles för smal. Men ibland tror jag att jag är som alla andra.
När Emelie började på gymnasiet eskalerade sjukdomen för andra gången. I augusti förra året började hon ett vårdprogram i landstingets regi, den så kallade ätstörningsenheten.
Men i stället för att bli vägen ut ur helvetet blev det snarare en trappa ner till en helt ny nivå.
– Jag vet inte riktigt varför det inte funkade. Jag kände redan första gången jag kom dit att jag hade svårt att öppna mig. Jag kände att det här inte kommer att ge något. Personkemin fungerade inte.
När Emelie började behandlingen vägde hon 46 kilo. I dag väger hon 34.
Det är uppenbart att Emelie söker ett djupare svar på problematiken och att hon bara tycker att fokusering på siffror leder till att situationen förvärras.
– Allt prat om siffror triggar bara igång allt. Och vid något tillfälle pratade de om en tjej som var ännu smalare. Även det triggar, för det blir som en tävling, där vi tävlar om vem som mår sämst.
Landstinget har en larmgräns som säger att en person ska tvångsvårdas om BMI (kroppsmasseindex) understiger 14. En gång har Emelie tvångsvårdats, fem dygn som hon beskriver som hemska.
– Det kände som en enda lång kränkning. Om inte mamma varit där hade jag blivit tokig. De pratade om min sjukdom med andra och det kändes som om de hånade mig. Och de hade ingen kunskap om min sjukdom. Det kändes som om jag hade kunnat vara på vilken annan avdelning som helst där de hade kunnat mer.
I dag har Emelie ett BMI som ligger under 13. Egentligen skulle hon alltså tvångsvårdas.
– Men jag vill aldrig sätta min fot där igen.
Emelie och hennes mamma har nu satt sitt hopp till en annan behandlingsform.
– Det tog länge innan jag förstod att man har en möjlighet att få en remiss vid ett annat landsting. Det har vi fått nu, i Stockholm.
Emelie har kommit i kontakt med ett vårdhem i Stockholm som heter Mandometerkliniken, ett hem som hon tror kan hjälpa henne.
– Jag skulle kunna tänka mig att vara inlagd, men då måste det vara ett ställe som tar ett helhetsgrepp. Nu vill jag ha riktig hjälp.
– Det är inte så att jag säger att landstingets vård här uppe inte är bra. Men den kanske inte passar för alla och den har inte fungerat för Emelie. Resultaten talar för sig själva, säger hennes mamma.
Inom ett par veckor ska de träffa kliniken som då ska avgöra om den anser sig kunna hjälpa Emelie. Om så är fallet hoppas de att landstinget i Norrbotten ska stå för kostnaderna.
– Jag vet inte vad jag ska göra annars. Flytta? Eller ta ett lån?
Emelies situation är nu riktigt allvarlig. Hon har inte kunnat gå i skolan under hela läsåret och hon säger att hennes dygn bara går ut på att lyckas ockupera hjärnan så att ångesten hålls under kontroll tills det är dags att sova igen.
Hennes mamma känner att hon nu måste vaka över henne dygnet runt.
– Ja, det försämras hela tiden och jag känner att det kan gå så fort. Jag vakar som en hök och tittar till henne på natten så att hon andas.