I slutet av sommaren satt lärarstudenten Elisabeth Johansson Hallin i en lektion på Luleå tekniska universitet. Det plingade till i mobilen och hon kollade. En bekant i Stockholm skrev på Facebook att mängder av flyktingar var på väg upp mot Norrbotten, de flesta skulle vidare till Finland. I inlägget var Elisabeth och några till taggade. Var det någon av dem som kunde ge en hjälpande hand?
Elisabeth Johansson Hallin reagerade först som många av oss andra skulle gjort. Hon la ifrån sig mobilen och hoppades att någon annan skulle svara.
– Men jag kunde inte släppa det där under lektionen. Tillslut frågade jag vad jag kunde göra, starta en grupp eller något, säger hon.
Det började med en ny Facebookgrupp som hon döpte till Vi som tar emot flyktingar i Norrbotten, senare omdöpt till Refugees welcome Norrbotten. Sen började lavinen. Bara första dygnet fick gruppen 80 medlemmar. Idag är de över 2 000.
– Jag är så otroligt imponerad över engagemanget som Norrbotten och Luleå visat. De första veckorna gick jag runt och grät för att jag blev så rörd. Jag föreställde mig att det skulle vara segt att få folk att engagera sig, det är min erfarenhet från ideella organisationer. Man brukar få släpa folk in i styrelser.
Mellan 700 och 800 vilsna flyktingar strömmade plötsligt genom Luleå varje dag, många från kriget i Syrien.
– Till och börja lotsade vi folk från tågstationen till busstationen. Men vi insåg snart att vi borde bjuda på något, för de var hungriga, säger hon.
– Många la ut av sina egna privata pengar för att de skulle kunna ta sig vidare. Folk ställde verkligen upp. För mig har det varit intensivt. Jag pluggar och har varit ute på praktik och har varit tvungen att dra ner på mitt engagemang.
Tälten för mottagandet står fortfarande kvar på tågstationen i Luleå. Där har flyktingar fått mat, kläder, läkarvård, tolkhjälp och hygienartiklar under tre månader. Nu kommer endast ett fåtal varje dag.
Målet är nu att ta till vara engagemanget som varit och ta det vidare.
– Jag känner privatpersoner i Pajala som har väldigt mycket aktiviteter, en gitarrorkester för flyktingar till exempel. I Riksgränsen driver några egen svenskaundervisning, säger hon.
– Även om det inte är min drömbild att privata insatser ska vara grunden för flyktingmottagandet så är det en väldigt extrem situation just nu. Det krävs att alla hjälper till.