I tio år har Ulrika Enström arbetat som församlingsdiakon vid Porsökyrkan. Hon har under alla år varit en aktiv del i kyrkans utåtriktade arbete i bostadsområdet.
Hon talar med entusiasm om sin kärlek till Porsön. Om den härliga blandningen av människor i ett område som spänner över stora socioekonomiska skillnader och rymmer människor från olika kulturer.
– Jag har ett fantastiskt jobb. Som diakon får jag möta människor i både sorg och glädje samt dela livet på ett sätt som inte många får uppleva.
I dag har Ulrika Enström och alla andra diakoner inom svenska kyrkan tvingats att förändra sina arbeten. Risken för smittspridning innebär att det inte längre går att bedriva en uppsökande verksamhet på samma sätt som förut.
– För oss inom Porsökyrkan har coronautbrottet inneburit att vi tvingats ompröva allt som vi tidigare gjort. Jag kan inte längre göra hembesök, speciellt inte till de som är 70 år eller äldre. Däremot kan jag föreslå gemensamma promenader eller att vi träffas utomhus, men det är inte alla som kan det.
Det blir möten vid ytterdörren för de som behöver hjälp med att handla mat eller hämta sina mediciner. Annars är det telefonen som gäller.
Ulrika Enström ser bekymrad ut. Porsökyrkans årliga vårlunch har nyligen ställts in. Så här års brukar kyrkan bjuda in bostadsområdets alla 80-åringar till en matbit.
– Det är en enkel lunch, men det brukar vara uppskattat. Det skapar en möjlighet till mänsklig kontakt, att återse någon gammal bekant eller skolkamrat. Vi kommer istället att skicka en hälsning till 80-åringar där vi försöker att hålla kontakten på annat sätt.
I många år har kyrkan stått som värd för mötesplatsen "Världens kafé" som stängdes i anslutning till virusutbrottet.
Nyligen har dock verksamheten återupptagits i delvis ny form.
– I dessa tider är det än viktigare med mänsklig samvaro, så vi bestämde oss för att flytta kaféet utomhus. Vi försöker skapa en trygg plats där människor kan känna gemenskap. Vi gör det enkelt, ställer ut några stolar på gräsmattan. Då är det är inte längre några problem att kunna hålla avståndet.
När tidningen kommer på besök är många "stammisarna" på plats. Det är närmare ett 20-tal personer som dricker kaffe i vårsolen. Någon har med sig en hamburgare till grillen.
69-årige Conny Börjesson är en pensionerad lärare från Kalmar. Efter att ha blivit änkling för fyra år sedan har han genom kyrkan hittat ett nytt sammanhang. Han sitter på sin rullator i solskenet och berättar att han bor bara 500 meter bort.
– Nuförtiden kan det bli långt mellan gångerna när man träffar en enda människa. Det blir att man sitter mycket hemma, men trots riskerna kring Coronan har jag inga tankar på att sluta som kyrkvärd i Porsökyrkan. Även om det lär ta tid innan det här är över, så tror jag att Coronaviruset kommer att svetsa samman oss människor.
Ulrika Enström tror också att det kan komma något gott ur viruskrisen.
– Jag tror att vi kommer att lära oss en massa. Det får oss att inse att livet är skört och kanske kan det uppstå miljömässiga fördelar av det minskade resandet. Det är en viktig tid för oss alla. För kyrkan är det särskilt viktigt att fortsätta att finnas till bland människor och skapa kontakter och nya mötesplatser. Vi behöver bara vara lite mer påhittiga än förut.