Hon skrev "livsbok" till sina barn

Det står Antonina, Nina, Nyström på dörren till den hemtrevliga lägenheten på Björkskatan i Luleå.
- Mitt tilltalsnamn är egentligen Wieslawa, men folk hade svårt att uttala det och jag fick heta allt möjligt. Då föreslog min son att jag skulle byta till mitt andra namn Antonina och förkorta det till Nina, säger hon.
Hon delar bostad med sin älskade katt Frasse.
- Jag har ett barnbarn, en riktig solstråle, som har allergi och inte kan komma och hälsa på mig när jag har Frasse men jag skulle vara så ensam utan katten så jag kan inte göra mig av med den. Sigge, mitt barnbarn, och jag ses hemma hos dem istället, säger Nina Nyström.
Blev bortgift
Hon har tre söner, fyra barnbarn och två barnbarnsbarn. Äldsta sonen Ted hade hon när hon kom till Sverige år 1956. Han bor i Stockholm med sin familj.
- Min mamma gifte bort mig och min syster och jag fick Ted när jag var 19 år gammal. Det blev ett olyckligt äktenskap och vi skiljdes, säger hon.
Sönerna Robert och Henrik bor med sina familjer i Luleå. Deras pappa är den man som Nina flyttade till från Polen.
- Vi var verkligen kära i varandra men det blev ändå problem. Vi skiljdes när pojkarna hade börjat i skolan, säger hon.
Träffades på festival
I Polen framställdes Sverige som ett paradis på jorden och att en frånskild kvinna som Nina gifte sig med en svensk man var en sensation som drog massor av folk till bröllopet. Nina berättar om hur hennes anhöriga fick gå ut och bana väg genom folkhopen för bilen där hon och hennes svenska Lennart åkte.
De då lyckliga två hade träffats på en internationell ungdomsfestival i Warszawa.
- Jag och två andra kvinnor från telegrafen där vi jobbade åkte till festivalen. Vi skulle lämna över ett brev till en svensk man från en annnan arbetskamrat som hade jour och inte kunde följa med. Hon och han brevväxlade med varandra. Det var då jag träffade Lennart, säger hon.
Underbar man
Väl i Sverige togs Nina emot med öppna armar av Lennarts familj och släktingar. Men omgivningen var inte lika välvilligt inställd. Nina kallades bland annat för "kommunisten". Det hände på arbetsplatser som hon kom till och på andra ställen.
- Det värsta var att min son blev drabbad.
Nu summerar hon hela sitt liv som en skola på gott och ont som hon ändå klarat av - mest på egen hand.
Hon mötte en ny man, Olaus, när sönerna var vuxna men blev änka för drygt tio år sedan.
- Det var en underbar man. Vi flyttade från Luleå till en villa i Norrfjärden eftersom jag hade mitt arbete som kock i Ladrike. Olaus ville inte att jag skulle pendla. Husvagnsliv var ett stort gemensamt intresse för oss. Vi hade det väldigt bra. Men så fick han cancer och dog efter nio månader. Han blev bara 62 år gammal, berättar hon.
Makens död blev ett mycket hårt slag för Nina Nyström. Alla drömmar, planer och förhoppningar som de haft gick i kras. Kvar fanns bara sorgen och saknaden.
- Jag var också orolig för hur jag skulle klara ekonomin, säger hon.
Hon har aldrig haft det fett ekonomiskt men hon har klarat sig. Periodvis hade hon flera jobb för att kunna ge sina söner allt det som andra barn fick.
- Nu när jag tittar på bilder från när de var små och växte upp så konstaterar jag att de alltid var så prydliga. Jag sydde kläder själv och sydde om avlagda kläder som vi fick. Stickade kläder rev jag upp och stickade om, säger hon.
En livsbok
Hon har många minnen från sitt långa liv och har skrivit ner de viktigaste delarna för att hennes barn ska få veta - den dag de blir intresserade.
Jag får se hennes "livsbok". Hennes upplevelser under andra världskriget är en mycket intressant och samtidigt skrämmande läsning.
Livsboken börjar med en beskrivning av hennes polska familj och den miljö i Gdynia som hon föddes till. Pappan, Eugen, var maskiningenjör i handelsflottan med så gott som hela världen som arbetsfält. Han var mycket borta i arbete. Mamman, Margareta, var hemmafru. Nina hade en syster, Eugenia eller "Lala" som hon kallades, och en bror, Rikard.
Villa på bergplatå
Nina skriver:
"När jag kom till världen bodde vi i en villa på en bergplatå. Nedanför var en strandallé med träd och blommande buskar. Efter sidorna stod bänkar och här och där små kioskbutiker med godis, glass, frukt och diverse små presentartiklar av snäckor och bärnsten. Nedanför sträckte sig en lång sandstrand och havet med skummande vågor. På sommaren var där alltid mycket folk som badade, promenerade eller satt på bänkarna. Färgglada parasoller skyddade från den brännande solen och havet svalkade varma kroppar".
Fasansfull tillvaro
Barndomens idyll byttes mot en fasansfull tillvaro när andra världskriget bröt ut. Familjen tvingades fly in i skogarna runt omkring Gdynia för att sedan återvända och hitta sitt hus söndersprängt. Familjen fick då tillstånd att flytta till Lódz. Till pappan som tjänstgjorde för de allierade på polska förnödenhetsfartyg hade skickats ett meddelande att Margareta, Nina, Eugenia och Rikard hamnat i koncentrationsläger. Det var inte sant men pappan visste inte det utan för honom blev det en chockerande sanning som innebar att han hade förlorat hela sin familj.
I verkligheten levde alla familjemedlemmar om än under svåra förhållanden, i en usel bostad, med jobb i arbetsläger och i ständig skräck för bombanfall och för hur allt skulle sluta.
Så här skriver Nina bland annat:
"Jag blev 14 år. Runt omkring oss hände hemska saker. Vi visste att det fanns läger där folk bara försvann, i min stad fanns också många fängelser där folk blev torterade till döds. Vi visste allt men om det pratades det tyst innanför fyra väggar. Min mammas väninna blev piskad till döds. Vi levde i ständig rädsla".
Till slut kom ryssarna och befriade Gdansk-borna. Nina beskriver det så här:
"Ryssarna började strömma in på våra gator, trötta, smutsiga. Många soldater var så unga, inte äldre än jag. Vi välkomnade dem med glada rop, folk omfamnade och kysste dem och grät av glädje över att friheten kom till slut".
Ingen överlevde
Så här skriver hon om tyskarnas sista illdåd:
"De tände eld på ett fängelse med polska politiska fångar och sköt dem som ville rädda sig från lågorna. Ingen överlevde. Tyskarna hade planerat att stänga inne alla polacker i tomma fabriker och bränna oss levande. Det skulle ske på en söndag som skulle kallas för "röda söndagen".
Ryssarna tog många tyskar som fångar, framförallt officerer, poliser och andra som plågat polackerna. De blev skjutna eller misshandlade till döds i folkets åsyn.
- Jag mådde illa när jag såg hur grymma människor kunde vara, men när jag fick höra om hur de politiska fångarna brändes inne och om planen att bränna alla polacker levande så kändes det som vi fick se rättvist, säger Nina.
Hårt slag
Efter krigsslutet kom ett brev från pappan som via Röda korset hade fått veta att familjen levde och var välbehållen. Han skrev att han hade en ny familj med fru och två döttrar och att han inte skulle komma tillbaka till Polen. Det var ett fruktansvärt hårt slag.
- Jag grät. Min mamma blev ledsen och mycket besviken, hon blev nästan sjuk. Jag tyckte så synd om henne. Under hela kriget hade hon kämpat ensam med ansvar för tre barn. Hon älskade fortfarande pappa och slutade aldrig hoppas att han skulle komma tillbaka, säger Nina Nyström.