Kristina Lansgren är pensionär sedan 1 oktober i fjol. Hon är utbildad fritidsledare och har arbetat i det yrket, men också inom vården varav de senaste fem åren inom äldrevården.
Nu har hon startat det egna företaget Laponiaturen och ska arrangera cykelresor. Den första turen blir nu till sommaren, i månadsskiftet juli/augusti.
- Turen startar i Jokkmokk och går till Porjus, Stora Sjöfallet, Ritsemjokk, Sitasjaur, Vaisaluokta, Saltoluokta, Petsjaure och sedan tillbaka, säger hon.
Det samiska i centrum
Förutom Laponias skönhet är det den samiska kulturen som står i centrum under turen.
- I Ritsem ska vi bo i stugor, elda bastu och äta närproducerad mat som vid fint väder tillagas över öppen eld. Det blir nyfångad fisk, renkött, hembakt bröd och annat.
I Kristinas eget Vaisaluokta blir det cykelfria dagar med en djupdykning i den samiska kulturen.
- Vi tar båten från Ritsem till Vaisaluokta. Där har vi en eller två cykelfria dagar, bor i stuga och möter den samiska kulturen med bland annat en samisk gudstjänst och vandringar på min barndoms stigar. Sedan tar vi båten tillbaka till Ritsem och cyklar till Saltoluokta där vi upplever den ljusa sommarnatten och fjällvandrar till sameläger i Petsjaure. En dag cyklar vi på högfjället, säger Kristina Lansgren.
Cykelturist i Kina
Kristina Lansgren är själv passionerad cyklist och har varit cykelturist i flera länder. Senast i fjol höstas var hon på en nästan tre veckor lång cykelresa till Sichuan-provinsen och Jiangxi-provinsen i Kina. Hon ingick i ett sällskap på 17 personer som cyklade mellan fyra och sex mil per dag och bodde på hotell med helpension efter vägen. Sträckan var på sammanlagt 40 mil och det ingick några fria dagar.
- I Sichuan cyklade vi genom bondesamhällen med risfält och bönder som använde hästar och oxar i sitt arbete. Vi upplevde vädret, maten, vänligheten och nyfikenheten. Folk stod i rader och klappade händer när vi kom. På hotellen åt vi närproducerat. De nackade en tupp eller höna och lagade till. Det var mycket gott.
- I Jiangxi cyklade vi i städer som var inspirerade av Västerlandet. Där kunde folk engelska, det fanns vykort, frimärken och till och med hamburgare att köpa.
- Vi avslutade Kina-resan med tre cykelfria dagar i Peking.
Mycket att visa upp
Förutom i Kina har Kristina Lansgren varit cykelturist också i bland annat Moseldalen i Tyskland och på Cuba. Under sina turer ute i världen har det slagit henne att det inte finns motsvarande turism i Sverige samtidigt som det finns så mycket vackert och värdefullt att visa upp inte minst i norr.
- Tanken att starta ett företag och bedriva cykelturism här uppe har funnits hos mig i många år. Jag har frågat svenskar från hela landet som jag har cyklat tillsammans med om intresse och de har tyckt att det skulle vara jättespännande att cykla här uppe. Också Cykelfrämjandet tror på mitt koncept.
- Jag ska ge det här en chans, gå ut på min hemsida på internet (www.laponiaturen.se) och med annonser i några tidningar, och hoppas att folk nappar. Om det misslyckas så har jag i alla fall försökt, säger hon.
Väglöst land
Hon berättar om den samiska kulturen och naturens skönhet i Laponia. Hon växte upp i Porjus och Vaisaluokta tillsammans med renskötande föräldrar och tre syskon. De hade sin fasta adress i Porjus men tillbringade tillsammans med farmor och fastrar tiden mellan midsommar och månadsskiftet september/oktober i Vaisaluokta. De bodde i en torvkåta.
- Det var väglöst land och det tog två veckor att ta sig dit. Vi vandrade och åkte båt över många vatten. Flytten var en upplevelse och som vuxen har jag imponerats av det planerande som krävdes. Vi skulle ha mat och kläder för drygt tre månader. Vi stannade i Luspebryggan där det fanns en lanthandel och handlade torrvaror, stövlar, regnkläder och annat.
- Renarna hade flyttats redan på våren men vi hade hundar och getter med oss. Getterna gav mjölk och ost, säger hon.
Fri som en fågel
Kristina Lansgren beskriver hur hon kände sig fri som en fågel vid framkomsten till torvkåtan i Vaisaluokta.
- Vi började med att ta ut allt som fanns i kåtan och vädra ut den ordentligt. Sedan hämtade vi nytt björkris i skogen och risade golvet med färskt grönt doftande ris.
Kristina minns trasdockan som hon lekte med och inte minst tomtebruset, en slags läskedryck i form av ett pulver som blandades med vatten, som hon och hennes syskon serverades ibland. Och apropå det avslöjar hon plötsligt en hemlighet:
- Jag har skrivit en bok om flyttleden från Porjus till Vaisaluokta ur ett barns perspektiv, utifrån mig själv från det att jag började i skolan till det att jag gick ut sjätte klass. Boken heter "Pippinella, stövlar och tomtebrus" och kommer ut inom kort. Min trasdocka hette Pippinella.