Marie Kigeme arbetar som vikarierande personlig assistent med Luleå kommun som arbetsgivare. I dag är hon ledig. Annars hoppar hon in och går hem till kunder vars ordinarie assistent inte kan komma.
– Det är unga och gamla som jag går till, många olika människor. Jag har varit sjuk själv och behövt hjälp. Nu får jag hjälpa andra precis som jag önskade då. Jag tycker mycket om människor, säger hon.
Vägen till det jobb som hon har i dag har emellertid varit lång. Marie Kigeme har hunnit misströsta. Tidvis har hon inte sett någon framtid för sig.
– Jag läste svenska för invandrare och sedan fick jag utbildning till personlig assistent. Men där tog det stopp. Jag ville ha vikariat men fick inget. Mina ögon stängdes och jag så ingen framtid. Först när jag fick en ny handläggare på Arbetsförmedlingen vände det. Jag fick gå en utbildning som heter Entré Q på folkhögskolan i Sunderbyn och sedan hjälpte de mig att få vikariat.
Hon minns tiden när hon bara satt hemma som tröstlös. Hon tvingades mot sin vilja att leva på bidrag.
– Inom mig kände jag så starkt att jag kunde arbeta, säger hon.
Hemma i Bujumbura i Burundi arbetade Marie Kigeme som sekreterare. Hon drev också en liten butik och sålde diverse varor.
Det var inbördeskriget som tvingade henne att fly. Hon kom till Gällivare i februari för sex och ett halvt år sedan och bodde där tills hon efter ett och ett halvt år fick uppehållstillstånd. Då flyttade hon till Gammelstad.
– Först bodde jag i en etta men när barnen kom fick jag flytta till den här trean, säger hon.
Det var Lucas, nu 19 år, och Boris, 15, som fick följa efter sin mamma till Sverige. Tvillingpojkarna Lydia och Fernand, 22, och dottern Nicol, 21, är kvar i Burundi och bor med sin pappa.
– Tre gånger har Migrationsverket avslagit min begäran att få hit dem.
Hon berättar med glädje om hur sönerna Lucas och Boris går i skola, har många kompisar, spelar fotboll, basket och simmar.
– De trivs jättebra.
Hon ser en ljus framtid för sönerna och hennes egen dröm är att få ett fast jobb.
– Min framtid är att jobba. Jag är 58 år och kan inte göra något annat, säger hon.
På fritiden sjunger hon i Internationella kören i Luleå. Att vara med i den har betytt mycket för henne.
– Innan jag började sjunga i kören hade jag inte mycket umgänge med någon. Nu umgås jag med andra körmedlemmar. Vi hälsar på hos varandra.
Hon beskriver livet i hemlandet som mer socialt än i Sverige. Människor står närmare varandra. Marie berättar om stora bröllopsfester och stora begravningar och begravningsfester.
– Först träffas man och sörjer och en månad efter begravningen har man en fest och minns med glädje den som har gått bort, säger hon.
I Burundi har många mist livet i inbördeskriget. Marie känner alltid oro för de tre barnen som är kvar där.
– Alldeles nyligen dödades tre italienska kvinnor i 80-årsåldern där. Först hade de blivit våldtagna. Vad som helst kan hända.
Marie Kigeme talar god svenska.
– I mitt hemland pratar vi kirundi. Jag pratar också franska. Burundi är en gammal belgisk koloni, säger hon.