”Idag, 23 november 2017, somnade Emil Jonsson, min älskade make, livskamrat och pappa till Vidar och Alva in på karolinska sjukhuset i Stockholm. Emil drabbades den 12 november av ett hjärtstopp orsakat av en vanlig influensa som gav hjärtmuskelinflammation. Ett otroligt ovanligt förlopp på en ung, stark och vältränad man och allt gick fort.
Han hade varit sjuk under veckan men var piggare och feberfri på morgonen men föll ihop strax före lunch. Trots att brandmän snabbt var på plats så tog det tid att få igång hans hjärta.
Han flögs under natten till karolinska med ett ECMO-team som kopplade upp honom mot ett konstgjord hjärtpump för att de ändå bedömde att det fanns en möjlighet för Emil.
Efter många tunga dagar, undersökningar och röntgen kom de fram till att Emil hade för stora skador för att klara sig. Hjärtat återhämtade sig och slog själv ganska snabbt men hjärnan hade skadats alltför svårt av syrebristen. Idag fick han lugnt somna in efter att respiratorn tagits bort.
Vården har varit helt fantastisk och de har verkligen gjort precis allt de kunnat både för Emil och oss anhöriga. Jag vill tacka för allt stöd jag fått av släkt å vänner. Jag har inte förmått prata alltid men det är skönt att känna alla som funnits där för mig och barnen.
Tacksamheten är enorm för alla de år jag fått med Emil och de två underbara små som finns kvar. Saknaden och sorgen är förlamande. Älskad man, pappa, bror, son, svärson, svåger, morbror och farbror samt vän.”
Ovanstående har skrivits av Sara Jonsson, Luleå. Hon skrev det på sin facebook samma dag som maken Emil Jonsson avlidit.
– Emil hade kommit hem från en jobbresa i Frankrike med influensa, han hade feber några dagar men var piggare och feberfri på morgonen. Han satt och byggde lego med barnen i köket och jag skulle just be honom att gå och lägga sig och vila för att han såg sliten ut. Han föll ihop i mina armar och jag ringde direkt 112. Under samtalet började han kippa efter andan, bröstkorgen rörde sig som att han suckade djupt regelbundet. Jag förstod aldrig att hjärtat redan slutat slå och påbörjade inte hjärt- och lungräddning. Istället fokuserade jag på att hålla huvudet i rätt vinkel för att underlätta andningen. Senare har jag lärt mig att det kallades agonal andning, reflexerna får bröstkorgen att röra sig fastän det inte finns någon andning. Detta förödande misstag, att bara nio av tio saker blev rätt, har jag fått lära mig leva med.
Hon beskriver de tre senaste åren som en process i tre steg.
– Först en djävligt traumatisk upplevelse. Sedan fick vi börja bygga upp våra liv igen och steg tre är när vi tar sorgen till en ny nivå. Emil finns alltid hos oss. Vi har alla en skyddsängel i vår närhet.
– Emil var en person som levde så mycket, han satsade fullt ut och tog tillvara varje tillfälle. Vi hade varit så tajta tillsammans så att det var svårt att veta var "vi" tog slut och "jag" började. Det kändes som att han var närvarande, satt på min axel och manade på när jag tog steg åt rätt riktning eller ägnade mig åt saker som byggde mig stark och gav glädje i vårt liv. Det var häftigt att inse att jag fortfarande hade förmågan att skratta och att vara glad.
Förutom att Sara måste hantera sin egen sorg, hade hon också två små barn att svara för och inför.
– Att hantera barn i sorg är att arbeta lite i blindo. Det bubblar upp ibland, det är aldrig solklart. Ena sekunden kunde de prata om detaljer om det som hänt och nästa sekund är det typ om nån i pyjamashjältarna. Att gråta är läkande, men när gråten kom var det i samband med något helt annat. Det vi fokuserade på var att involvera dem, att förklara kontinuerligt vad som hänt och vad som ska hända. Att de fick se att även de vuxna var ledsna. Det blev naturligt att vara helt öppen, prata och koppla in känslorna.
– Från att Emil blev sjuk stängde min kropp helt av, det gick inte att äta eller sova mer än nån timme per natt. Jag ville helst följa med Emil, men med en 2-åring och en 4-åring hemma hade jag inte så mycket val. Veckan på ECMO blev en respit där jag fick bryta ihop helt. När jag kom hem var jag tvungen att plocka upp delarna.
Hon hade en taktik och ett sätt att överleva som fungerade för henne.
– Jag arbetade systematiskt med att bryta ner tiden till mindre delar som helt enkelt skulle gå att ta sig förbi. Det enda som fanns framför, var nästa steg. Begravning, jul, nyår. Jag började jobba igen efter två månader och fick via arbetet en hjälp av en bra terapeut hela första året. Jag har på många sätt växt som person genom den här processen.
– Alla måste forma sin egen sorgeprocess. Olika människor fungerar olika. Jag tränade en hel del, framförallt paddelmaskin, nog det absolut mentalt tråkigaste någon kan göra. Det var många timmar att sitta och nöta och gå in i sig själv och fundera på vad som hänt och vem jag är. Det var också den tid som gick att få in i ett schema som ensamstående småbarnsmamma. Du har en timme, som du helt själv får bestämma vad den ska gå till. Vad är prioriterat för dig.
De var fyra, de blev tre och nu är de sju. Familjen har utökats med ytterligare fyra personer och Vidar och Alva har fått tre äldre bonussyskon. Sara har fått en ny partner, Zsombor Feldötö, och nu bygger de nytt och större för den större familjen.
– När en dörr stängs, öppnas alltid en eller två nya dörrar. Vissa saker går inte att få tillbaka men av just den anledningen finns det plats för andra. När jag träffade Zsombor hade jag nog hunnit jobba mig igenom vem jag var utan Emil och vad jag ville. Vi fick börja fundera på vilka vi var tillsammans och bygga en gemensam plattform. Under första året reste Zsombor mycket i sitt jobb så det var en hel del pusslande. Om man till det lägger två barn på heltid och tre varannan vecka tycker jag att vi löste saker fantastiskt bra. Zsombor träffade mina barn från och med tredje tillfället vilket blev naturligt eftersom jag inte direkt har barnfri tid. Det var viktigt för Zsombor att inte hamna i en sits där han hade två separata familjer. Vi såg helt enkelt till att hitta sätt där vi allihop kunde träffas och försöka vara lyhörd inför allas enskilda behov.
– Jag gillar verkligen dynamiken i en stor familj, det är inte friktionsfritt eller enkelt, men det känns som en stor lyx att jag och barnen i ett svep fick fyra nya ruggigt fina människor i vårt liv. Jag är evigt tacksam att barnen fått tre äldre syskon. Det känns som den finaste gåva de kunnat få. Men det är ingen kärnfamilj, det finns inget färdigt recept hur saker ska lösas och vilka roller som ska tas. Barnen har fått en ny fadersfigur, någon som hela tiden både ger trygghet och utmanar.
Hon konstaterar att i den nya relationen finns inte bara hon och Zsombor Feldötö. Ett nytt och större hus blev ett bra projekt för att understryka att de gör det tillsammans. Ett hus med plats för alla och nära till skolan för de äldre.
Så går livet vidare. Med tanke på att Sara känner att hon inte har en aning om hur livet ser ut om ett halvår, tycker hon ändå att hon styr över det som formar hennes liv.
– Från början kunde jag inte se något längre än några dagar framåt, den horisonten har utökats. Jag har egentligen inte tittat på målbilden utan försökt vara i nuet. Resten har ramlat på plats allteftersom. Jag har nu lyxen att ha en livskamrat att dela livet med och en som pekar ut vägen lite då och då. Ett och annat hyss brukar han ha för sig också. Det finns mycket plats i ett hjärta, en del kommer han alltid att ha. Som tur var gick det finfint att bygga ut det så att Zsombor tog sin helt egna plats. Ibland kan jag ställa mig vid sidan och förundras över att Zsombor aldrig tyckt det varit svårt att förhålla sig till minnet av Emil. Allt har känts helt naturligt.
Emil avled i sviterna efter en alldeles vanlig säsongsinfluensa, en diagnos som fram till för mindre än ett år sedan var en relativt vanlig dödsorsak. Sedan slog pandemin till och en annan diagnos blev betydligt vanligare.
Hur kände du det när det började talas om corona och covid-19 i januari och februari?
– Zsombor reste utomlands i tjänsten till olika länder i Europa under nästan varje vecka precis när det satte igång. Jag var riktigt orolig första veckorna och även nu när det blossat upp igen under hösten. Som ingenjör gillar jag att torrt räkna på sannolikheter och risker, men samtidigt vet jag nu att en del saker som händer helt enkelt inte följer någon sannolikhet eller är det minsta logiska.
I början av december drabbades också Sara av covid-19. Hur smittan hade nått henne vet hon inte för hon och familjen har varit extremt försiktiga, men symptomen var de numera väl kända: exempelvis andningsproblem. Hon har repat sig.
Vad vill du säga till dem som förlorat nära och kära i covid-19?
– Man går inte vidare från sorg, man tar den med sig på vägen framåt. Dock måste alla som har en sorg hitta sin process utifrån hur man själv fungerar.
– När Emil gick bort var det en tröst att ingen kunde vetat något, ingen kunde förebygga det på något sätt. Vi är väldigt noggranna nu under covid, egentligen inte av rädsla utan helt enkelt för att om det osannolika händer ska vi veta att vi gjort det vi kan. Vi kan inte styra över allt som händer, men vi kan göra medvetna val över det vi styr över.