Shahnaz Rasoul är 47 år och bosatt i Luleå. Men hon minns ännu dagen, och de beväpnade männen, som förändrade hennes liv för alltid.
– Jag vaknade upp på morgonen. Min bror kom in i mitt rum och sa att jag inte skulle gå ut på stan idag. Det var talibaner överallt. Talibaner sa jag, vad är det för något.
Shahnaz var läkarstudent och hade en tentamen på dagen – men talibanernas ankomst innebar att det var sista gången hon såg insidan av lektionsrummen på universitetet. I två år spärrades hon in i familjens hem.
– Dagar blev veckor och veckor blev månader och månaderna blev till år. Jag levde med oro, ångest och rädsla och fick en depression. Kvinnor skulle vara hemma. Jag fick inte gå till skolan och fick bara gå ut om jag hade en manlig släkting i sällskap.
Ibland kunde de samlas hon och några väninnor och se film på en 14-tums tv som var uppkopplat till ett bilbatteri.
– Om vi skrattade för högt så kom mamma och sa till. Det var farligt om kvinnor skrattade för högt, säger hon.
Till slut gick det inte längre. Hon började smygjobba för Läkare utan gränser och fick smyga till hälsocentralen på morgnarna för att kunna hjälpa och behandla kvinnor och barn. En dag kontrollerade talibanernas religiösa polis vårdcentralen.
– Vad gör ni här frågade de mig? Jag jobbar sa jag. Han sa inte ett ord och gick ut ur rummet.
Shahnaz klarade sig den gången. Hon stannade hemma en hel vecka. Men det religiösa förtrycket var inte över. Shahnaz berättar hur hon blev slagen på benen för en man påstod sig se hennes hud.
– Jag hade kortsockar på mig. Jag märkte det inte själv. Alla hade jättelånga burkakjolar och var jättenoga så att det inte syns bitar av fot eller hand. Jag förstår än idag inte hur han såg en bit av min hud, säger hon.
2004 tog hon sig till Luleå. Men det tog många år innan livet blev normalt igen.
– Jag isolerade mig i Luleå. Jag satt inne med min man och mina barn och rörde mig inte ut.
Till slut började hon läsa sjuksköterska på distans. Det var först på arbetsplatsen som hon kom i kontakt med det svenska samhället.
– Jag var så tyst. Det var som att jag hade afasi. Jag kunde knappt säga "Okej". Det är effekten från talibanerna som låg kvar.
I dag har hon och hennes man, som flydde från talibanerna, tre barn. Idag när hon ser extremisternas framfart i Kabul så väcks oron återigen
– Jag räds nu för min brors familj och mina nära vänner i Afghanistan.
Många hon känner har jobbat åt regeringen. De räknas som fiender till talibanerna.
– Min bror ville stanna kvar. De hade jobb och utbildning och hus. Nu bryr han sig inte om allt han äger bara de kan rädda sina barn.
Hon har kontakt med familjen varje dag.
– Jag upplever sån oro, rädsla och ångest för dem.
Nu vädjar Shahnaz Rasoul till folk runt om i världen i tryggheten av sitt hem att göra något.
– Se oss inte som olyckligt drabbade och fattiga afghaner. Se oss som medmänniskor. Hjälp de här människorna som förlorar sina barn och anhöriga. Om alla världens länder vill ha fred i Afghanistan så går det att få till, säger hon.
Broderns dotter går nu sin sista terminen på läkarskolan.
– Hon är i exakt samma sits som mig för 25 år sedan. Hur många fler generationer måste drabbas av smärta och lidande i Afghanistan, frågar hon sig.