Hon kommer aldrig att bli helt återställd

Agnes Szögi var på väg från hemmet i Altersbruk till jobbet som informatör på sjukhusledningens kansli på Luleå sjukhus den där morgonen för drygt 13 år sedan. Det var någon gång mellan halv åtta och åtta på morgonen. Det snöade ymnigt.
- Det var sådan där märklig tung blöt snö som ändå driver. Sikten var så gott som obefintlig. Jag låg först i en karavan av bilar mot Luleå. Vi höll en fart på 60-70.Vindrutan drev igen hela tiden. Så kom en ung tjej från Luleåhållet och skulle köra om en långtradare. Hon fick totalsladd i mittsträngen.
Den sladdande bilen törnade in i vänstra sidan på Agnes Szögis bil. Bilen som hade legat bakom henne körde på hennes bil bakifrån.
Begränsade skador
- Jag fick två stötar. Ryggraden åkte nog fram och åter två gånger. Men jag minns inget av olyckan. Bara att jourläkaren Leif Jakobsson höll mig i handen. Jag ville inte att han skulle släppa den, säger hon.
Hon berättar tacksamt att Leif Jakobsson höll på att specialisera sig i traumavård och var bra på första omhändertagandet: Nacken och hela ryggraden spärrades. Hon fick en nackkrage. Hon sövdes. Taket på bilen skars upp och hon lyftes ut.
- Tack vare det begränsades mina skador till foten. Den klämdes fast under kopplingspedalen och det krävdes en sex timmar lång operation för att samla ihop den. Jag har fortfarande skruvar och skenor kvar i den och rörligheten är begränsad till mindre än hälften, säger Agnes Szögi.
Stor sorg
Hon låg nedsövd i tre dygn. Det gjordes försök att väcka henne tidigare. Hon berättar hur hennes make Ivar Johansson fick veta att hon var på väg att vakna och sedan att "hon vill inte vakna".
- Det var en väldigt jobbig tid för familjen. Ungarna var rädda att tappa sin mamma. De blev glada när jag kom hem men samtidigt var de ledsna för att jag var skadad och vår vardag hade förändrats, säger hon.
Barnen Jacob, Alexander och Hanna var 11, 10 respektive 7 år när olyckan hände.
- Jag hade varit coach i pojkarnas fotbollslag. Det var en stor sorg att inte längre kunna springa och göra övningar med dem utan istället stå med kryckor vid sidan om och frysa.
Uppvaknandet värst
Det allra värsta på "resan" var uppvaknandet ur medvetslösheten och att ta in vad som hänt.
- Jag trodde att jag var på väg till jobbet och jag frågade Ivar om pojkarna hade kommit i väg till musiklektionen som de skulle på den dagen när olyckan hände. Att ta in det som hänt var oerhört smärtsamt, att födas igen, säger hon och tillägger:
- Det måste vara en jättesmärta för barn att födas.