Inga-Britt Palo lever sedan 55 år med MS. De hennes sjukdom gjort henne rullstolsburen och hon inte längre röra varken armar eller ben. Rösten har förändrats och blivit svag. Detta har gjort henne beroende av assistenter på dagarna, men kvällar och nätter är hon hänvisad till ett trygghetslarm – som hon inte kan använda.
I Luleå finns i dag 1 400 trygghetslarm, de flesta med en knapp som bärs antingen runt handleden eller runt halsen. För Inga-Britt Palo är det dock ingen lösning som fungerar.
– Jag klarar inte av att trycka på knappen och de andra larmen som jag har fått prova fungerar inte heller. Jag fick prova ett röststyrt larm för ett tag sedan, men det stod och tjöt hela natten så till slut drog maken ut det från väggen, vi fick ju inte sova. Visst måste det väl med dagens teknik finnas bättre trådlösa röststyrda larm, frågar hon sig.
Under dagtid får hon hjälp av personliga assistenter, men när de lämnar huset klockan 19 på kvällarna är det 84-årige maken Edvin som får hjälpa till.
– Han vågar aldrig vara borta några längre stunder när jag är ensam. Och det räcker ju med att han är ute på tomten och inte ser om jag trillar, då kan jag bli liggandes en bra stund.
Inga-Britt Palo efterlyser nu en bättre teknisk lösning på trygghetslarmen för att kunna känna sig trygg de stunder som hon är ensam.
– Kommunen säger bara att de inte kan lösa problemet, men jag tycker att de har ett stort ansvar i att hitta ett bättre alternativ.
Enhetschef Eva Hortell på Luleå kommun med ansvar för trygghetslarmen menar dock att man från kommunens sida gjort allt man kan för att hjälpa Inga-Britt.
– Vad jag förstår så försöker man hitta något larm som passar henne. Vi har testat larm med blåsfunktion men det har inte heller fungerat över tid. Vi har även begärt hjälp av vår leverantör, men eftersom hon har en funktionsnedsättning som kräver lite mer så har vi inte lyckats hitta någon hållbar lösning för hennes del, tyvärr.
Eva Hortell menar att det överlag finns ett bra sortiment men konstaterar samtidigt att det inte är tillräckligt alla gånger.
– I Luleå är det knappt en handfull personer som har den här typen av funktionsnedsättning. Då får man försöka lösa det på andra sätt. Det kan exempelvis vara att en närstående har ett larm eller att personen får mer personella resurser, säger Eva Hortell.