Det skrivs många böcker om kvinnor, mest om kvinnor med stora namn. Bricken är inget stort namn, ingen som lämnat spår i historien under sitt liv som sågverksunge, sågverksarbetare och som mor till egna och till fosterbarn. En vanlig människa, om uttrycket tillåts, från förra sekelskiftet.
Om denna vanliga människa har Vibeke Olsson skrivit fem romaner och här är den sjätte. Huvudpersonen har just fyllt 50 år och sannolikt kommer Vibeke Olsson att ta oss med också i Brickens fortsatta liv. Det gör vi så gärna, för arbetarhistorien behöver fler kvinnor.
Det är 1918 när vi återinträder i historien om Bricken, det sista världskrigsåret och samtidigt det första för spanska sjukan, krigets biprodukt. Det är en farsot som drabbar många och även Bricken, som förlorar en son och även svärdottern. Så här målande beskriver Vibeke Olsson epidemin: ”Också hit, också hit sträckte kriget sina giriga, klåfingriga händer. Hit kom dödsfingrarna med spanska sjukan.”
Det är den stora händelsen, men Vibeke Olssons styrka som berättare är att hon gör dramatik av den enkla vardagen och på ett imponerande sätt för läsaren in under huden på den 50-åriga kvinnan. Det är en ålder då tillbakablickandet tilltar mer än tankar om framtiden och där nuet kan hanteras med hjälp av livserfarenheten.
Där finns också något som de flesta av oss på 2010-talet inte rörs av, religionen och tron på en gud. Den är en tröst i krigstid och kristid, när maten tryter, men kyrkan är samtidigt ett fängelse. När dottern gör en illegal abort väntar trons straff därbakom hörnet för barnamordet, men dottern vill ju inte bli sågverkskäring med en massa ungar. Hon vill ut ur sågverksvärlden i Svartvik, Sundsvall.
Bricken tror på Gud men tror också på dotterns ambitioner, men har svårt att förlåta ett barnamord. Hellre då föda barnet efter att ha blivit på ”syten”, som havandeskapet kallas. Ungen kan Bricken ju alltid ta hand om. Och helst ska också dottern bli en sågverks-käring.
Det är en arbetarskildring, en inblick i klassamhället där klassvandringar ses med ogillande. ”På trädgårdsfesterna i herrgårdsparken flyter de omkring som klimpar i köttsoppan, utan fäste”, karaktäriserar Olsson arbetarna som svingat sig upp till att bli faktorer eller kontors-biträden.
Det är också en skildring av hur det är att som kvinna ha nått livets middagshöjd. Bricken försöker med sin livserfarenhet tala om kärleken med sin vuxna dotter: ”Längtan efter kärlek har inga ord. Att också en gammal käring som mamma din kan vakna alldeles uppfylld av längtan, med kroppen översållad av minnen av en mans händer.”
Och så här formulerar Vibeke Olsson hur det var för Bricken att bli änka, när hennes man dog: ”När din blick slocknade blev ljuset omkring mig dämpat och grått, jag blev som osynlig. Det är ju vad halvgamla och gamla käringar blir.”
En författare ska måla med orden och Vibeke Olsson är en styv målare. Därför fängslar hon läsaren i sin berättelse om en helt vanlig människa. Hon behöver inte åka snålskjuts på en berömdhet, ingen stor konstnär eller artist. Det räcker med en vanlig sågverkskäring.