Veronica Palm var skuggminister fram till den socialdemokratiska valsegern 2014. Skuggministären bestod av riksdagsledamöter och den var jämställd. När så Stefan Löfvén läste upp ministerlistan var det åtta män och två kvinnor av dem som blev blev ministrar.
I sin bok beskriver Veronica Palm besvikelsen över att hon inte kom ifråga. Hon hade dugt som skuggminister, men inte som riktig minister. Hon beskriver hur hon dolde motgången genom att rak i ryggen, högrest huvud, rödare läppstift än vanligt och extra höga klackar ta plats i plenisalen under riksdagens högtidliga öppnande.
Palm var inte ensam om sin besvikelse. Hon och de andra kvinnorna som varit skuggministrar och som ratats av Löfven, samlades efter öppnandet i Lena Hallengrens lilla lägenhet i Gamla stan. Veronica Palm hade varit gruppledare och talesperson i socialförsäkringsutskottet. De besvikna kvinnorna drack kaffe och de såg på tv de nya statsråden. ”Det fanns några män som vi verkligen hade svårt att se vare sig kompetens eller star-quality hos”, skriver hon. Tyvärr skriver hon inte vilka.
Det som denna kaffedrickande grupp förbigångna kvinnor reagerade på var att det var bara män som ansågs kunna byta ansvarsområde över en natt. Ibrahim Baylan, skuggminister inom utbildning blev plötsligt energiminister, trafikpolitiker Anders Ygeman blev inrikes- och polisminister.
Just då fick Veronica Palm ett telefonsamtal från LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, en av få män som hon ger en positiv bild av. ”Du får vara förbannad, men bli inte bitter”, var hans enkla råd.
Frågan är om hon lyckats följa rådet. Hon håller fanan högt, ger en positiv bild av det fortsatta livet sedan hon lämnat riksdagen, men visst finns där spår av bitterhet. Det är begripligt efter att ha vigt ungdomsår och sitt tidiga vuxna liv åt politiken.
Boken blir i mycket en uppgörelse med den duktiga flicka hon själv varit. Att vara duktig flicka passar patriarkatet. Den duktiga flickan slår alltid huvudet i taket och ser att taket är mycket högre för männen, hur de erövrar de högsta posterna.
Sedan hennes ursprung, kommen ur arbetarklass och till yrket barnsköterska. I en debatt får hennes motståndare en replik och använder ordet ”diskurs” och hon vet inte vad ordet betyder. Det är sagt av en man med akademisk bakgrund. Hon beskriver att det krympte henne och att hon därefter länge undvek tillställningar med akademiker.
Veronica Palm gör nedslag i det politiska livet för att visa männens maktutövning och hur hon osynliggjorts. Redan i SSU:s förbundsstyrelse där hennes förslag på ett möte plötsligt blev Niklas Nordströms. Den gången ingrep Carin Jämtin. När Palm sedan valdes in i partistyrelsen, skrev hon in gubbfasonerna på sista sidan i sin anteckningsbok. Det var kanske en fortsättning på den unga, duktiga och arga flickan. När Veronica Palm som 18-åring gick till val första gången strök hon samtliga män på alla tre valsedlarna.
Det är dessa nedslag i verkligheten som är bokens behållning. Palm ger oss en inblick i politiken bakom scenen, hur männen håller varandra om ryggen, men också hur äldre kvinnor tar till samma metoder när yngre kvinnor utmanar om makten.
De teoretiska resonemangen kring systerskapet är ibland också intressant, men tyvärr blir det i många fall upprepningar. Där saknas en redaktör med rödpenna som ökat kraften i skriften.