Vi träffade Helen Wiklund Wårell i maj. Då hade hon sprungit 144 av totalt 366 planerade löpturer i runstreak-utmaningen som hon antagit.
– Det var befriande att springa sista turen igår, men samtidigt kändes det konstigt att det gått ett helt år. Vad fort det gått. Men äntligen är det över.
I våras var 56-åringen osäker om kroppen skulle hålla. Framför allt var det knän och rygg som hon oroades sig för men de har hållit. Däremot skadade hon sig rejält under ett lopp i Arjeplogsfjällen i augusti.
– Jag var ju lite osäker på om den skulle bli av i och med corona men arrangörerna hade fixat till det bra. Vi flögs upp på fjället och sprang tillbaka de 17,9 kilometerna tillbaka till campen, säger hon.
Det hela började bra. Men efter sju kilometer trampade hon snett och stukade ena foten rejält.
– Det gjorde ont ända upp i huvudet, allt bara krasade och jag trodde ett tag att jag brutit foten. Strax bakom mig kom en man som frågade hur det gått. Jag kunde resa på mig och konstaterade att foten inte var bruten. Han hade med sig veterinärlinda, en slags självhäftande bandage och lindade min fot med innan han sprang vidare.
Då inget var brutet bestämde sig Helen för att fortsätta loppet.
– Jag kan inte säga att jag sprang resten av biten, snarare stapplade jag ner för berget. Tre kilometer längre bort fanns en vätskekontroll där jag fick några smärtstillande tabletter som lindrade något.
Dagen efter körde hon tillbaka hem till Luleå, genomförde de obligatoriska 1,6 kilometerna på löpbandet i källaren innan hon tog av sig bandaget.
– Det var ingen trevlig syn. Foten var rejält svullen och hunnit bli blå. Jag lindade foten varje dag i flera veckor efter det. Jag är inte helt återställd än även om jag är betydligt bättre, konstaterar hon.
Att ge upp på grund av skada fanns inte på kartan menar hon.
– Jag tror att en del av förklaringen är att jag har låtit kroppen bestämma. Vissa dagar har det bara blivit 1,6 kilometer på löpbandet i källaren, andra dagar har det kunnat bli en mil. Men jag har inte heller haft som mål att springa längre eller fortare för varje gång, då tror jag att det varit lättare att skada sig.
Hon har redan bokat in nästa utmaning. Till sommaren har hon siktat sin sig på ett 30-kilometer lopp i Mora, men innan dess ska hon unna sig att vila.
– I dag ska jag inte ut och springa.