Den 24 februari vaknade Ukraina till krig och Devla Tomic kastades tillbaka i tiden. Sedan krigets start har hon följt nyheterna intensivt.
– Det känns overkligt att de i Ukraina nu upplever samma sak som vi gjorde. Det snurrar bilder i huvudet, jag är tillbaka i Sarajevo och Kroatien. Min man säger att jag inte är närvarande, bara kroppen är här.
Dagen när kriget kom minns hon som en glädjens dag, fram till kvällen då mardrömmen började. Det var en lördag, den 5 april 1992 och syrénen skulle snart blomma. Vädret var vackert. Devla och hennes man hade haft släkten på besök för att fira Eid. Muslimen Devla och katoliken Zvonko brukade fira båda religioners högtider. Devla hade bakat baklava och gjort rossaft, stämningen var god och ingen pratade om att något var på väg att hända.
Spänningar hade funnits i regionen under en längre tid, men Devla som har en positiv syn på livet oroade sig inte.
– Man tänkte de skrämmer oss, inte vågar de attackera Sarajevo. Aldrig i livet hade någon tänkt att fienden fanns bland våra egna. Vi trodde inte att kriget skulle komma. Folket levde sida vid sida, med olika religioner.
Devlas make Zvonko hade däremot en dålig känsla i kroppen den här lördagen. När han besökte marknaden på förmiddagen var det ovanligt glest med folk.
– Jag sa åt honom att folk är väl hemma och firar Eid. Men han sa "Devla hör på mig, det är något som inte stämmer, det ligger en konstig lukt i luften".
Devla försökte hitta förklaringen i att något säkert gått snett på chokladfabriken som fanns i närheten och familjen hade en rolig dag tillsammans. Det pratades inte om något oroande. Vid 16-tiden var det dags att säga hejdå till gästerna och då noterade de vuxna i sällskapet att det i träden satt ovanligt många fåglar.
– Vi sa har ni sett? Det satt hundratals fåglar på träden, aldrig brukade så många samlas. Någon sa "hör ni korna?". De råmade oroligt i grannskapet men någon sa att det säkert berodde på att de inte hade fått vatten, att ägarna glömt det på grund av firandet.
När överlevande senare träffades efter krigsslutet så berättar Devla att alla i sällskapet mindes just fåglarna från den dagen.
Under lördagskvällen tittade Devla på tv med döttrarna Aneta och Anita, de tyckte om att se på Pippi Långsstrump. Framåt natten hördes något som Devla trodde var fyrverkerier.
– Det lät värre än 1000 nyårsfyrverkerier. Min man sa det firas inte, det är krig, slå på tv:n! Och när jag hörde dem berätta på tv vad som hände, det stack som knivar i kroppen på mig.
Bosnien och Hercegovina hade utropat självständighet och strider bröt ut. Kriget hade kommit och i Sarajevo, en stad i Miljackaflodens dalgång och omgiven av höga berg, inleddes en belägring.
Fram till lördagen 5 april hade Devla och hennes familj levt ett vanligt liv i utkanten av den stora staden. Några år tidigare hade de flyttat in i sitt nybyggda hus intill svärföräldrarna. På samma gata bodde fler i släkten. Devla jobbade som socionom och Zvonko med bokföring. Den äldre dottern hade just börjat skolan. Devla drömde om att starta en liten bokhandel och på måndagen den 7 april skulle byggare komma för att påbörja byggandet av en lokal för bokhandeln. Men nu hade framtiden styrts in på en helt annan väg.
Devla var fast besluten att stanna i Sarajevo trots allt. Hon levde i förhoppningen om att konflikten skulle bli kortvarig. De fortsatte sina vardagliga rutiner och lagade mat. Men oron hade tagit bort hungerskänslorna.
– På den sjunde dagen frågade min svärmor om vi äter något. Hon såg att jag lagade mat och gav åt barnen men inte att jag åt själv. Då insåg jag och min man att vi inte ätit sedan kriget började.
På kvällarna gick familjerna till skyddsrummet som låg några hundra meter bort. Devla ville själv ut och demonstrera mot kriget men stoppades av sin make. Den 27 april kom kriget närmare än någonsin tidigare.
– Jag såg ute på gården att någon främling öppnade vår grind. Sen kastade sig min man över mig och jag förstod ingenting. Han bara darrade och jag frågade "vad håller du på med"?!
Devla, i egenskap av muslim, hade varit måltavla för en prickskytt men räddats till livet av sin makes snabba reaktion. Ett skott hade träffat i väggen intill dem.
Dagen efter bestämde sig Devlas svärfar för att ta med sig barnen och fly, trots Devlas övertygelse om att inte lämna hemstaden och maken som nu var en del av den frivilliga armén. Men hon ville inte släppa taget om barnen och tog beslutet att ge sig av. Anita var då åtta år och Aneta var fyra.
– Dagen jag lämnade Sarajevo luktade det syrén. Det var blod överallt och det låg kroppar på marken.
– När jag ser familjer med händer på varsin sida om en bussruta, när de säger farväl, så känns det precis som vi.
Zvonko blev kvar i Bosnien och för Devla, Aneta och Anita gick färden mot Kroatien, där familjen hade en lägenhet. Resan gjordes med buss och långa vandringar till fots. Allt Devla hade fått med sig var ett ombyte var åt barnen. Själv var hon klädd i sin finaste klänning och höga klackar, i ett försök att se normal ut och inte som något hot för någon.
– Min svärmor sa lämna smyckena annars får ni kroppdelar avhuggna, jag gräver ner smyckena och berättar sedan var de finns. Jag behöll min vigselring på trots allt, att ta av den kändes som att skilja sig. Kontanter gömde jag i skorna, men barnen förstod inte att de skulle vara tysta om det. Vid något tillfälle hotades jag med vapen mot halsen av folk som ville ha pengar.
Det skulle dröja ett år innan Zvonko fick återse sin familj igen. Inga telefonförbindelser fanns.
– Jag sa åt barnen att vinka när tv filmade oss flyktingar, så kanske deras pappa skulle få se att vi levde. Barnen saknade sin pappa och frågade efter sin farmor.
Med hjälp av människosmugglare tog sig familjen slutligen till Sverige. Efter en lång rad flyttar hamnade de i Luleå, där de vid krigets slut beslöt sig för att stanna. Idag har Devla och Zvonko tre vuxna och utflyttade barn, yngsta dottern Ema föddes i Sverige. När de pratar om kriget hemma är de egna minnena smärtsamma och tårarna nära. Devla miste sin far och en bror i kriget, samt hela sin farbrors familj.
– När man själv var i kriget tänkte man, gud, vad har vi gjort för fel, när ska omvärlden reagera?
Devla samlar nu in saker för att hjälpa människorna på flykt från Ukraina och hoppas på bättre nyheter varje dag.
– Betyder inte hans (Vladimir Putins, reds. anm.) barn och barnbarn något, vill han inte ge dem fred? Ska de bara minnas blod och tårar?