Isabella Röger, 37, Luleå, adopterades från Chile som spädbarn – av Anita och Mats Röger. Hennes liv utvecklades till ett riktigt drama.
När hon gick i åttonde klass i grundskolan drabbades hon av orkeslöshet och yrsel, hon kunde inte vara med på idrotten. Hennes känsla var att det var något med hennes hjärta. Föräldrarna trodde mer att det handlade om något hormonellt.
– När vi sedan gick till läkare visade det sig att det var något med hjärtat. Jag blev skickad till Uppsala där jag fick diagnosen: hjärtsvikt.
Isabella fick inga mediciner utan rekommenderades vila. Hon fortsatte sin skolgång men deltog inte mycket på idrotten.
– När jag gick på gymnasiet blev vaktmästaren där, Tommy, och jag kära i varandra. Han var 22 år äldre än jag och skolan förfasade sig över vårt förhållande. När jag i samband med studenten berättade att vi skulle ha barn ihop blev det annat ljud i skällan. Då gratulerade alla och kom med presenter.
Mot slutet av graviditeten drabbades Isabella av vätska i lungorna och kunde varken sitta eller ligga.
– Mamma kom med en baden-baden-stol som jag sov i.
Förlossningen blev dramatisk.
– Det blev inte något kejsarsnitt i Boden som det var tänkt. Jag sa att jag inte kunde andas och att jag var väldigt rädd. Narkosläkaren ville inte söva mig, hon var rädd att jag inte skulle klara det.
Hon blev skickad till Umeå sjukhus.
– Där satte de en slang i halsen och ner till hjärtat för att vara förberedda om det skulle bli kris. Jag blev inte sövd. De plockade ut Emilia. När en sköterska sedan lade henne på mitt bröst fick jag panik. Jag kunde inte andas. Tommy sa ”ta bort barnet!”. Sedan blev allt svart för mig.
Hon fördes i ambulanshelikopter till Göteborg och vaknade upp på Sahlgrenska sjukhuset där, utan något minne av att ha fött en dotter.
– Innan jag flögs iväg hade personalen i Umeå lagt Emilia bredvid mig i sängen och tagit en bild av oss – så att hon skulle ha ett minne av mig om jag inte skulle klara mig. Men jag repade mig och Tommy och Emilia kom till mig. Mamma och pappa hade kommit redan innan.
Isabella minns hur hon borstade lilla Emilias hår.
– Hon hade en riktig kalufs.
Julen efter minns hon som den enda julen när hela familjen kunde vara tillsammans, Tommy, Emila och hon hos hennes föräldrar.
– Det var en riktigt fin jul.
Sedan blev Tommy sjuk i den svåra, obotliga sjukdomen ALS. Han dog drygt tre år efter diagnosen.
– Men vi hann döpa vår dotter och gifta oss. Prästen som döpte Emilia begravde sedan Tommy.
Isabella själv blev jättesjuk och fördes återigen till Sahlgrenska sjukhuset.
– Jag fick inget syre och låg och gallskrek. De sövde ner mig.
I sista stund, efter sex veckors väntan, fick Isabella ett nytt hjärta. I samband med operationen stannade det emellertid.
– Men min bröstkorg var öppen och läkare pumpade i gång det med händerna. Mamma och pappa som var på sjukhuset med Emilia satt utan för operationssalen och trode att jag skulle dö.
Men Isabella repade sig och hjärtat började fungera precis som det skulle. Den efterföljande rehabiliteringen gick också bra och hon återvände till livet.
Sedan slutade njurarna fungera. Efter tre och ett halvt års dialys fick Isabella en ny njure.
– Felix, en ouppfostrad byracka som ingen annan ville ha, hjälpte mig att klara den där tiden. Jag var tvungen att ta mig ut och koncentrera mig på annat än bara sjukdomen.
Hundar utgör numera Isabellas jobb. Hon har utbildat sig till bland annat hundinstruktör och hundpsykolog och arbetar i eget företag med att placera om hundar till nya hem och hjälpa andra att uppfostra hundar. Hon är dessutom handledare på Luleå hunddagis.
Hon har fem egna hundar.
Isabella har också hittat en ny kärlek i Memo från Bosnien som äger Pizza Express på Skurholmen.
– Jag arbetstränade hos Memo. Han är världens underbaraste.
Nu håller Isabella på att skriva en bok om sitt liv i samarbete med skribenten Mikael Elmegren.
– Jag vill tacka livet och hjälpa andra att aldrig ge upp. Och jag vill berätta vad organdonationer betyder.