Konstnären Karin Mamma Andersson från Luleå ligger bakom scenografin till Drottningholmsteaterns nya opera ”Syskonen från Mantua” som hade premiär den 8 september. Dagen innan öppnade den stora São Paulo-biennalen som hon arbetat med i ett år, både som konstnär och curator.
– Det sista året har det varit fullt ös, och allt sammanföll. Jag hann precis hem till premiären i Stockholm efter tre veckor i Brasilien, säger hon och tillägger att det ännu återstår en del av årets trestegsraket: I oktober ska hon ställa ut på ett museum i Cincinnati, USA. Just nu laddar hon om på Gotland – med träsnitt.
Uppdraget som scenograf på Drottningholmsteatern är speciellt. Teatern är världens äldsta existerande som är i originalskick, och hon har skapat scenbilden med hjälp av teaterns egna dekorer:
– Önskemålet var att nyttja teaterns egna möjligheter, och det passade mig bra. När jag gick igenom de sidostycken, bakstycken och tak som finns upptäckte jag att det fanns ett 40-tal att välja på, där det också går att göra olika kombinationer. Många av dem har använts väldigt sällan.
– När jag läste librettot och manuset kändes det som att det viktigaste var att hitta grejer som skulle funka rent dramaturgiskt till historien. Jag kollade också hur många scenbyten som var möjliga, för allt sker manuellt, men det var ändå ganska många.
De flesta av de scener som Karin Mamma Andersson använt i föreställningen är original från 1700-talet och tidigt 1800-tal. Hon berättar om sin fascination för den gamla anrika teatern:
– Det är som ett dockskåp, helt fantastiskt, och scenen är ovanligt djup. Golvet lutar för att man ska få illusionen att det försvinner bort.
Har du kunnat sätta din egen prägel, eller har förutsättningarna gjort dig begränsad?
– Tvärtom, jag har känt att det passar mig väldigt bra. Sedan har jag färgmässigt arbetat så att det sitter ihop med mitt eget uttryck. Jag har inte varit så jättesugen på de blommiga, romantiska scenografierna som finns där, de här är lite mer svala. Jag har också valt några palatsscener som återkommer, och skogsscenografier.
Hon har även lagt till några nya, egna detaljer:
– Jag gjorde bland annat en stjärnhimmel till en av skogsscenerna. Det är några nattscener i operan, och jag kände att det vore fint med en natthimmel så att man känner att de är ute. Den målade vi på 70 kvadratmeter, och stansade hål för stjärnorna som vi belyste bak-ifrån. Det blev väldigt fint.
Så man kan ändå känna igen Karin Mamma Andersson i föreställningen?
– Ja, det tror jag. Det var rätt roligt, för det var många som kom fram efteråt och sa: ”Men gud, det var precis som om du hade målat vissa av scenerna, det kändes som om det var dina verk.” Det kändes kul, faktiskt, att jag hade valt något som låg nära mitt eget uttryck, utan att för den skull inskränka på själva operan, på librettot, eller på den övriga scenbilden, säger hon.
Hennes tanke med scenografin är att ge en estetisk och visuellt stark upplevelse som lyfter fram historien:
– Jag har inte varit ute efter att tillägga något rent narrativt, mer att förstärka det redan befintliga. Det behöver till exempel inte vara något mörker i en begravning, jag använder mycket mer vita, döda toner där. En tom stadsgata kan ju vara minst lika ödslig som en gravkammare.
Hur är ditt förhållande till opera?
– Jag har haft en ganska kylig inställning till opera. Det handlar om att jag helt enkelt inte har haft koderna till det. Jag är inte alls uppvuxen med opera på något vis, säger hon och berättar att hon har varit på flera operaföreställningar, men att det aldrig riktigt har klickat.
– Det här är faktiskt första gången som jag har tyckt att det har varit otroligt fint.
Så det har gett mersmak?
– Ja, absolut, i allra högsta grad. Det är en ny dörr som har öppnats, plötsligt hittade jag nyckeln till den, det är jättehärligt.
Fotnot: ”Syskonen från Mantua” spelas på Drottningholmsteatern i Stockholm till den 27 september.