Höstens första premiär på Norrbottensteatern närmar sig. Musikalen ”Ingvar” inleder säsongen, med Cecilia Nilsson i huvudrollen. Hon beskriver känslan som ”glad-chockad”.
– Det var helt otippat, och en otroligt rolig idé. Jag blev alldeles häpen.
Frågan ställdes av teaterns tidigare chef Alexander Öberg. Cecilia Nilsson hade redan tackat ja till ett annat jobb och våndades, men efter ett samtal med förstående arbetsgivare tackade hon ja:
– Jag kände bara att det här måste jag göra. Jag har länge längtat efter att sjunga också, och det var så himla roligt att få möjligheten.
”Ingvar” har satts upp på flera håll tidigare men aldrig med en kvinna i huvudrollen, något som Cecilia Nilsson tycker är extra roligt:
– Det gör att alla förstår att det är en lek. Det finns inga pretentioner att göra nån riktig Ingvar. Det här är en teaterlek, och då blir det automatiskt så i och med att det är en kvinna. Då får man bara köpa det, som publik, och acceptera det.
Att sätta sig in i rollen som Ingvar Kamprad var lite annorlunda:
– Det är speciellt, i och med att det inte är en psykologisk karaktär på det sättet, då man kan berätta en människas lager och inre historia. Det är ju lite mer Ingvar på ytan, man får dra sina egna slutsatser som publik. Och man får framför allt ryckas med av musiken. Sen får man fundera på vad man rycks med i, säger hon med ett lite finurligt leende.
Just nu, en bit in i premiärveckan, intensifieras repetitionerna och att sjunga så mycket gör att rösten sätts på prov:
– Det gäller att faktiskt våga lita på att det fungerar och att det håller, men hittills har det gått bra. Och det är fruktansvärt kul.
Musiken har alltid spelat en stor roll i Cecilia Nilssons liv. Som yngst av fyra syskon med två sjungande och skådespelande systrar var det lätt att ryckas med.
– Min syster Anne-Sofie Nilsson jobbade på Norrbottensteatern i ”Pjäsen om Norrbotten” 1968. Storasyster Lise-Lotte Nilsson sjöng den här ”Åh, åh, åh tjejer”, och vi har gått på Adolf Fredrik alla tre.
– Vi har givits möjligheter, tack och lov, via kommunal barnteater och musikskola. Det finns ju talang i alla, överallt. Det handlar bara om att människor måste få möjlighet att utveckla den.
Att välja vad som står henne närmast, teatern eller musiken, tycker hon är en omöjlighet:
– Jag tycker om ordet och tonen, båda delarna är jätteviktiga för mig. Jag kunde hela Klas Klättermus-skivan när jag var fyra, och sjöng för alla, jämt.
Visste du tidigt att det var teater du skulle ägna dig åt?
– På sätt och vis inte. Jag visste att det var väldigt kul och höll på med det mycket, som barn och tonåring gjorde jag tv-grejer och radio. Men sen, när jag var 17–18 år och skulle välja yrke, blev det plötsligt allvar. Då visste jag inte om jag skulle våga gå den vägen. Så jag backade, sa till alla att jag inte skulle bli skådepelare, men i hemlighet sökte jag till scenskolan. Det var inte riktigt vad mina föräldrar hade önskat, men nu blev det så i alla fall.
Vad är då grejen med teater?
– Att få förmedla en berättelse, en historia, en känsla. Att få dela ett ögonblick med en annan människa, som man inte nödvändigtvis känner.
Hon minns Allan Edwalls ord till henne, när de sågs efter hans föreställning ”Doktor Glas” på Teater Brunnsgatan Fyra på 1980-talet:
– Han hade salong efteråt, och vi var tre från min klass som stannade. Då bjöd han in oss att göra något för honom, och vi blev så blyga och generade så vi visste inte vad vi skulle göra.
Till slut tog Cecilia Nilsson mod till sig, klev upp och sjöng en sång. Än i dag minns hon Allan Edwalls ord glasklart:
– Han sa: ”Ni måste komma ihåg att ni som skådespelare är bärare av en tradition. Ni ska ju bära historierna vidare, sångerna, dikterna. Ni kan inte lita på ...”
– Oj, nu blir jag för berörd, säger hon och samlar sig för en stund innan hon fullföljer meningen:
– Ni kan inte lita på att andra gör det, det är er uppgift att göra det.
Hon ler stilla vid minnet.
– När jag tänker på Allan Edwall blir jag lite rörd. Nu har ju jag inte den repertoarkunskap som han hade, men man inser att det är viktigt för ett samhälle att värna sin kultur och sina kulturella uttryck. Det är viktigt att det finns en professionell kultur, att man vågar ge stöd till den, för den behövs. Den betyder så mycket för män-niskor. Även om man kanske inte alltid vet det, så behöver man den.
Hennes blick är skarp och bestämd när hon säger:
– Så det hoppas jag att man kommer att förstå här i Luleå, trots att andra saker är jätteviktiga också.
Rollen i ”Ingvar” är hennes första på Norrbottensteatern. Men hon har varit i huset många gånger:
– Jag var här redan på 1980-talet, då teatern låg i Hermelinsskolan. Sen har jag varit här med jämna mellanrum. Jag har åkt mycket med Riksteatern, och då har jag alltid passat på att se det som går här. Ibland när jag har varit på väg upp till Kangos har jag stannat till här, och om det gått har jag tittat på teatern.
Cecilia Nilsson, som har norrbottniska rötter, känner sig hemma i norr:
– Min mamma kom från Kangos. Jag har varit här mycket som barn och trivs väldigt bra här uppe.