Frihet medelst paddel. Biskopen i Luleå stift, Åsa Nyström, satsar på friluftsliv när hon är ledig. ”Vi åker gärna på dagsturer i Luleå skärgård.”
Stiftskansliet, Luleå. Klockan är strax före elva på förmiddagen och vi slår oss ned på baksidan av den gula byggnaden som ligger ett stenkast från domkyrkan. Det står en tillbringare med vatten och färska hallon i på bordet.
– Du får servera dig själv. Jag tar inte i någonting, säger Åsa Nyström lugnt och tydligt med glimt i blick.
Coronavåren har satt sina spår. Inte bara i hygien utan även i arbetssättet för biskop Nyström. Hon som tillträdde som biskop den 3 juni 2018 hade det första ett och ett halvt året enormt många resor.
– Men så ändrades ju allt över en dag. Som tur var har vi inom kyrkan länge använt oss av videomöten, så vi var uppvärmda på den fronten. Men det är klart, det blir en helt annan sorts möten och andakter om man inte befinner sig i samma rum.
Antalet besökare har dock inte minskat i kyrkans värld utan snarare ökat, åtminstone om man ser utifrån digitala besökare.
– Vi har sett helt nya målgrupper närma sig, sådana som kanske tyckt det känts osäkert att ta sig över kyrktröskeln. Nu har de kunnat glutta in och fått se både andakter, konserter och barnsång på exempelvis facebook. Det känns bra.
När Åsa Nyström biskopsvigdes blev hon en av 14 biskopar i landet. 13 är stiftsbiskopar och en ärkebiskop, Antje Jackelén. Hur är det då att vara kvinna och chef inom svenska kyrkan i dag?
– Jag är inte chef, mitt uppdrag är att vara andlig ledare. Det är stor skillnad. Jag är arbetsgivare för en person, stiftsdirektorn på stiftskansliet i Luleå, annars är mitt uppdrag att vara andlig ledare för stiftets församlingar. Det är ett stort förtroende och ansvar.
Du kom till ett stift där motståndet till kvinnliga präster varit stort och på sina håll fortfarande är det. Hur är det?
– Jag personligen har inte mötts av kvinnoprästmotståndet. Jag har blivit mottagen med en enormt stor värme och respekt.
Men det kanske handlar om att du som biskop har en hög status.
– Det gör det säkert. Men vad gäller präster i stort är ju merparten av dem som i dag läser till präst kvinnor. Vi har nu i Sverige en jämvikt mellan män och kvinnor. Men det finns fler aspekter att ta hänsyn till när vi söker de som vill bli präster.
Vad kan det handla om?
– Jag vill ju gärna att alla som vill in i prästyrket ska känna att de kan växa ur sin mylla, med sin gudstro och in i yrket. Det behövs människor från inlandet som efter studier vill tillbaka till inlandet och tjänstgöra i den kontext de känner så väl, samer som kan gestalta tron utifrån samiskt språk och kultur. Jag önskar att personer inom hbtq ska kunna känna att de är välkomna, precis som det vore roligt om personer från den laestadianska rörelsen skulle vilja bli präster.
För Nyströms egen del kom församlingslivet in tämligen tidigt i livet, men ingen annan i hennes familj valde samma bana som Åsa. Hon gick direkt på teologiska studier och började sin prästgärning i EFS 1982 för att sedan tas emot som präst i Svenska kyrkan 1991. Som den andliga ledare hon är har hon som sagt åkt runt mycket sedan biskopstiteln tillföll henne.
– Tänk dig att jag har en tredjedel av landet. Någon av mina biskopskollegor kan i princip ta tunnelbanan mellan alla sina olika församlingar medan jag har ett gigantiskt område. Det är stort, och mycket rikt.
I stugan ut mot Lövskär i Luleå finns trädgårdslandet med allt från hallon till grönkål i.
På det personliga planet har Åsa Nyström nyligen firat 60-årig födelsedag samt bröllopsdag med maken Per-Olov Svahn. Den dagen firade de tillsammans på böljan den blå i varsin kajak.
– Jag älskar att vara utomhus. Så fort jag är ledig vill jag ut, ut, ut. Det kan vara kajak, cykel, trädgårdsliv, allt som ger mig frisk luft. Ljuvligt.
Flickan Nyström som föddes hemma i sovrummet på Norrlandsgatan 62 A i Umeå har på sitt sextionde levnadsår ett liv hon trivs med.
– Jag och Per-Olov har åtta barn tillsammans, jag har ett meningsfullt uppdrag och njuter av livet som gåva.
Sången har alltid varit en central del av biskop Åsa Nyströms liv. Hade hon inte blivit präst hade hon satsat på kantorsyrket. Här ses hon i samspel med organisten Markus Wargh för två år sedan.
Inför hösten hoppas hon få träffa fler människor i kyrkans värld, live på plats i kyrkorummet.
– Det är ett stort problem med den isolering som uppstått. Vi far illa av det. Om än vi ständigt får öva oss i att göra saker mer småskaligt, vilket jag tror är berikande, så måste vi ju få träffas. Som tur är har vi stora kyrkorum, vi kan sprida ut oss och göra möten mellan riskgrupper möjliga under hösten. Jag har haft samtal med smittskyddsläkaren Anders Nystedt om vilket sätt vi kan göra det på.
Ett halvår innan hon biskopsvigdes fick hon ett meddelande sänt till sig. Det var inget mejl eller digitalt kommunicerat brev utan, som hon ser det, ett meddelande från Gud. Det var bibelordet som lyder "Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte? Jag gör en väg i öknen, stigar i ödemarken".
– De orden bär mig. De ger hopp. Det enda vi vet är att livet ger oss ständiga överraskningar. Så vi får hjälpas åt tillsammans, fram genom öken och ödemarker och se vad som börjar spira och vad som öppnar sig.