Hon föddes för 66 år sedan som femte barnet i en genuin Seskaröfamilj. Föräldrarna hade Förares kläd- och livsmedelsaffär och pappan var dessutom bagare i sitt eget bageri.
- Mina föräldrar hade tre vuxna döttrar när de fick tre barn till. Jag är näst yngst. Pappa kallade mig kärleksfullt för "hopskrapsbulle", säger Lena Videhult.
Pappan var också duktig målare och tecknare. Han gjorde mycket kolteckningar.
- Men efter att ha målat sig igenom Sverige insåg han att det inte var något att leva på.
Seskarömotiv
Lena Videhult kom att gå i sin pappas fotspår. Hon och hennes man Stig lämnade Seskarö för Luleå. Efter att ha varit hemma med fyra döttrar startade hon en klädbutik i dåvarande Wasa City och drev den i 25 år. Vid sidan om har hon målat. Och Seskarö har alltid varit stället som Stig och hon återvänt till.
- Vi fick köpa Stigs morfars hus och speciellt så länge våra mammor var kvar i livet gjorde vi täta resor hit, säger hon.
Bilderna som fyller väggarna i det numera utbyggda huset är nästan uteslutande vackra Seskarömotiv, varav många vintermotiv. Lena Videhult gillar vintern alldeles speciellt och gör ofta skidturer under vilka hon samlar motiv.
- Det tar tre timmar att åka runt hela ön, säger hon.
Arbete på sjukhem
Efter 40 år i Luleå gick flyttlasset för sex år sedan tillbaka till rötterna på Seskarö.
- Klädbutikerna blev fler och fler i Luleå och jag kände att jag hade gjort mitt, säger hon.
Hon hade ett vikariat på Ikea och arbetade sedan på ett sjukhem i Haparanda innan hon blev pensionär.
- Ikea var en upplevelse.
- Tiden på sjukhemmet gav mig väldigt mycket. Jag kunde göra många glada genom att hjälpa dem och prata med dem, säger hon.
Som pensionär är hon aktiv i bland annat Seskarö konstförening och hon är en av 229 medlemmar i en ekonomisk förening som driver Seskarö kiosk med café, grill och bensinförsäljning.
Konst i det gröna
- Jag bakar till caféet och steker ibland hamburgare i grillen, säger hon.
Förutom att måla själv håller hon målarkurser för barn, ungdomar och vuxna, men också för gamla i äldreboenden, åt studieförbundet ABF.
- Det är fantastiskt att se gamla som kanske sitter i rullstol och har bara en rörlig hand skapa med stor glädje. Några kan inte prata men de kan måla, säger Lena Videhult.
En spännande sommar väntar inom ramen för Seskarö konstförening. På Seskarödagen blir det utställning. Under två veckor blir det Konst i det gröna på ön. Till det kommer Mustapartaprojektet - en dramatisering efter författaren Olof Hederyds bok "Bottenvikspiraten" om den fattige Seskaröbonden Isak Mustaparta som levde på 1700-talet och jämförs med Robin Hood.
Ska ha betongkurs
Lena Videhult, som är ordförande i Seskarö konstförening, ska också tillsammans med föreningens sekreterare, bildläraren Marita Eliasson, hålla en betongkurs på ön i sommar. Det blir troligtvis vid vattnet nedanför Lenas gård och på hennes brygga.
- Det är inne med betong. Vi ska börja med att blanda den. Det blir kursande fyra timmar per dag i fyra dagar.
Det är många ursprungliga Seskaröbor som i likhet med Lena Videhult har flyttat tillbaka till ön och hon har lärt känna många ingifta kvinnor.
- Det är roligt att träffa människor som kommer från andra platser. Vi är nio damer som provar viner var sjätte vecka hemma hos varandra, säger hon.
Tack vare att barnfamiljer har flyttat in till ön finns också skolan kvar på Seskarö. Där går över 50 barn från förskola till och med sjätte klass. Ica finns också kvar och Lena Videhult berättar att något spännande verkar vara på gång när det gäller det omskrivna sågverket på ön.
Ja, Lenas älskade barndomsö som nu dragit henne tillbaka lever och mår i sin karghet och skönhet. Innan vi lämnar den gör Lena Videhult en tillbakablick.
- Mamma föddes 1904 i det röda huset här bakom. Morfar byggde det. Nästan alla mina släktingar bodde häromkring. Det känns skönt att trampa den jord där förfäderna har gått.
Bron byggdes
- När jag var barn åkte man turbåt till och från ön på somrarna. Vintertid färdades man över isen. Här fanns sex butiker. Korna gick lösa och betade och kom hem för mjölkning. Efter det som nu heter Fiskarvägen bodde familjer i vilka männen fiskade året runt och livnärde sig på det.
- Så småningom ersattes turbåten av färjetrafik, och till slut byggdes bron.
Vi tar avsked och åker tre badvikar tillbaka, sedan över bron och vidare. Och hoppas att få återvända snart.