Det datumet 1903 blev ordet feminism i sin nutida betydelse introducerat i Sverige. Det skedde i Sundsvall där författaren Frida Stéenhoff bodde och den dagen höll föredrag om ”Feminismens moral”.
Hennes tal kom ut i tryck senare under året och börjar:
”Feminism är det samma som kvinnofrigörelse, kvinnorörelse, kvinnoemancipation; men jag föredrar att använda ordet feminism, därför att det är det namn, som antagits öfver hela den bildade världen, för att betona rörelsens senare och modärnare stadium, till skillnad från mera föråldrade ståndpunkter.”
Före den dagen hade ordet bara använts förklenande om dem som bröt mot de könsnormer som då ännu rådde.
Lite längre fram i sin utläggning menade Stéenhoff:
”Från att ha varit en kvinnors strid mot männen är det nu en strid med männen mot andra kvinnor och män. Den är icke längre en strid mellan kön. Icke heller mellan klasser. Det är en strid mellan själar.”
Frida Stéenhoff (1865–1945) var även tecknare, målare och konsthantverkare. Med tiden stärktes hennes insikt om samhällets orättvisor och hon blev en flitig författare, dramatiker och debattör, i början dold bakom pseudonymen Harold Gote.
Redan i hennes första pjäs ”Lejonets unge” 1897 propagerade hon för fri kärlek och preventivmedel.
Hon var gift med en läkare, men uppmanade kvinnor att bli ”oberoende ekonomiska enheter” så att de slapp vara beroende av män för sin försörjning.
I övrigt var hon bland annat aktiv i rösträttsrörelsen och under andra världskriget stöd för flyktinghjälpen i den antinazistiska Tisdagsklubben.