Vi möter Annika Öhlund, 38, i Luleå. Hon är sjukskriven efter behandlingen för bröstcancern och den därpå följande operationen när hennes livmoder, äggstockar och äggledare togs bort. Tillsammans med sin man Jonas Hellman Driessen och sonen Elis, 2 år, hälsar hon på sin mamma och andra släktingar och vänner. Hon är uppvuxen i Luleå och rötterna betyder mer och mer.
– Min hemlängtan har vuxit sig starkare sedan jag fick barn, säger hon.
Familjen bor i Stockholm. Annika arbetar som maskör på Stadsteatern och Jonas är frilansande skådespelare.
När Annika var 20 år fick hon veta att hon bär på en genetisk förändring i sin arvsmassa som heter Lynch syndrom. Den ökar risken för flera cancerformer, bland annat livmodercancer och äggstockscancer. Annika har gått på årliga kontroller för att minska riskerna och fick tidigt rådet att föda de barn hon önskade för att sedan operera bort livmodern och äggstockarna.
Annika och Jonas fick Elis 2013 och när hennes syster Janakie som bor i Luleå fyllde 40 år åkte de för att fira henne. Då hade Annika nyligen känt en knöl ovanför sitt högra bröst. Inom vården hade hennes oro avfärdats med beskedet att knölen antagligen hade samband med att hon ammade. Annika stod emellertid på sig. Hon fick gå på mammografin där också en biopsi togs. Två dagar efter systerns fest ringde en läkare.
– Provsvaren visade på aggressiva cancerceller. Det var som att falla och jag undrade om jag snart skulle dö, säger hon.
Väl tillbaka i Stockholm togs fler prover och Annika fick träffa en kirurg.
– Jag fick ta många svåra beslut: Skulle det tas en tårtbit eller skulle hela bröstet opereras bort? Skulle det tas en portvaktskörtel eller skulle de operera bort flera lymfkörtlar? Jag fick också veta att om jag ville ha fler barn så måste ägg plockas ut innan behandlingen skulle sättas i gång. Det var så många beslut och mitt i allt detta fanns mitt lilla älskade barn.
Annika bestämde sig för att operera en tårtbit och att bara en portvaktskörtel skulle tas.
– Jag tänkte att då kan jag läka snabbare och bära mitt barn igen.
Hon beslutade också att inte plocka ut några ägg.
– Då kunde jag komma i gång med behandlingen snabbare. Det viktigaste är att jag får finnas kvar hos det barn som jag fått.
Det visade sig att Annika hade drabbats av den aggressivaste formen av bröstcancer. Den har sämre prognos än de andra formerna och risken för återfall och fjärrmetastaser är högre.
Annika fick sex cellgiftsbehandlingar med totalt håravfall och sedan fem veckor med daglig strålning.
– Det var hemskt att tappa håret, ögonfransarna och ögonbrynen. Och att ständigt ha hjärtklappning och bli förskräckt av sin egen spegelbild. Varje dag tvingade jag mig ut på en timmes promenad. Jag fick ont i leder och en hemsk skelettvärk. Tjurighet och ilska drev mig.
Annika drabbades också av sömnlöshet, koncentrationssvårigheter, illamående och svullnad – alla biverkningar av cytostatikan.
Till jul har det gått ett år sedan hon var färdigbehandlad. Ledvärken och en envis trötthet sitter i fortfarande.
– Bröstcancer hör enligt vad läkarvetenskapen vet i dag inte till Lynchs syndrom. Om ett par veckor ska jag få träffa en specialist och då får jag veta om jag bör låta operera bort båda brösten, säger hon.
En vecka innan familjen kom till Luleå opererades Annikas livmoder, äggstockar och äggledare bort.
– Nu fyller vi på med energi här uppe. Jag vill läka och njuta av livet med min lilla familj och mina andra nära och kära, säger hon.
Hon vill också ägna sig mer åt konst, åt målandet som betyder så mycket för henne och som hon uttrycker sig genom.
– Jag ska prioritera familjen och konsten. Kanske söker vi oss till Norrbotten så småningom. Jag längtar hit och känner en sådan samhörighet med naturen här.
Hon är numera cancerfri och hennes prognos blir bättre och bättre för varje år som går utan återfall.
– Jag är djupt tacksam över den svenska sjukvården och tänker förvalta resten av mitt liv på bästa sätt, säger Annika.