Per Holknekt var en av föreläsarna under torsdagens ledarskapsdagar, som arrangerades av Nolia på Kulturens Hus i Luleå.
Norrbottens Affärer fick en pratstund med entreprenören, kläddesignern och Odd Molly-grundaren.
Du har startat flera varumärken och är en erfaren företagare. Vad tror du har lett till din framgång?– Jag brukar tacka tre faktorer för mina framgångar. Den ena är skateboardryggraden jag bär på, den andra är min mamma, det tredje är mitt dåliga självförtroende. Mitt dåliga självförtroende har hjälpt mig att överprestera för att känna att jag duger. Där har jag lyckats leverera onödigt mycket. Nu har inte det räckt för att jag ska känna att jag duger, men det har i alla fall fått mina företag att gå bra.
– Min mor är den som varit mig närmast hela mitt liv. Hon har förstått mig så väl att hon har lagt något slags bomull omkring mig som har gjort att jag kunnat ta plats.
På vilket sätt har du haft nytta av skateboardåkningen i ditt företagande?– Skateboardryggraden har lärt mig att våga vara trotsig, ta strid, vara obstinat och ifrågasätta. Vara bråkig med ett gott flabb. Inte vara destruktivt bråkig utan konstruktivt bråkig, det är en skillnad. När jag är obstinat är det alltid med ett leende. Jag är inte ute efter att förstöra men jag kan ifrågasätta.
– Jag har ju startat 32 företag och varumärken i mitt liv. Man ska ta sig in i hård konkurrens och mättande marknad. Det gäller att äga ett visst mod, att våga gå in och utmana, ta strid med stora aktörer. Som när jag gick in i modeindustrin i olika former så har jag gjort det genom att vara lite motvalls. När vi lanserade Odd Molly så gjorde vi det genom att skicka ett brev till moderedaktörer i Sverige och be dem dra åt helvete. Jag ansåg att de inte sände ut sunda signaler till tjejer. Jag sa att det är dags att vi börjar ta vårt ansvar för tjejer lyssnar till modeindustrin. Då tänkte jag att jag kommer möta sjukt mycket motstånd, men det ville jag ha. Jag ansåg att ämnet i frågan var viktigt nog. Där har jag haft en otrolig nytta av tjurskalligheten, punkaren i mig, han lever kvar.
Hur kommer punkaren i dig fram idag?– Jag är inte rädd för myndigheter eller von oben. Jag håller alltid på den lilla i en fajt. Det låter jävligt godtyckligt men så är det. Jag försöker bara ha öppna sinnelag och inte bara betrakta livet genom den här lilla ramen som vi har fått i våra händer ifrån samhället, media och medmänniskor.
Hur ska man sticka ut i allt flöde idag?– Tänk inte att du måste bli bättre hela tiden, bli lite sämre. Gå i otakt, våga tro på sprickan i kristallen. Hitta ett varumärke som har attraktionsvärde, som du vill hänga med. Ett sårbart varumärke med självdistans, som skojar lite med sig själv, sådant säljer.
Kan alla hitta det?– Jag skulle påstå det. Vi föds med det, men vi tappar det när vi går in i jämförelse med andra människor. Då lämnar vi vårt ordinarie jag till förmån för att passa in i ramen. Då lämnar vi också vår egen feeling därhän. Vi måste våga släppa taget om vår ängslan att passa in.
Tycker du att för många försöker passa in i en ram idag?– Det är så vi fostras. Varför går alla herrar i kostym så fort de får ett jobb med en titel? Det finns en på varje kontor som inte har kostym, det är chefen. Han har kommit så långt upp i hierarkin att han inte behöver bry sig längre. Han går i en snygg stickad tröja.
Du går inte i kostym, utan stickad tröja.– Det är mitt statement. Jag gör vad jag vill, ingen bestämmer över mig. När jag tar på mig en kostym rättar jag mig i leden och bugar för regelverket. Det kommer jag aldrig att göra.
Så av med kostymen?– Ja. Men det är också någon form av trygghetspryl antar jag. Jag kan själv välja det någon gång, om jag ska gå på en gala eller är nominerad till ett pris. Då vill jag visa vördnad för arrangören av ren respekt. Men att springa i någon annans koppel, det är inte jag. Jag tycker inte jag är cool på något vis, men jag tycker jag har äganderätten att få vara Per. Att ta tillbaka makten över sig själv, är inte det en ganska cool målbild vi kan ha?
Du var i Jokkmokk igår och föreläste. Vad är dina intryck av staden?– Jag kände mig som en Jokkmokksbo för en stund. Det är otroligt att en sådan liten by kan ha en så levande stad. Det var skithäftigt att se! Man tror att det ska vara en halvt nedbrunnen pizzeria och en stängd mack. Men de har ju egna små samiska butiker, en egen näring som verkligen lever. Innerstan lever på riktigt, det var en stilbild jag blev väldigt imponerad av, säger Per Holknekt.