När jag kom hem till lägenheten på kvällen slog det mig plötsligt. Vad har jag gjort? Har jag pruttat framför min nya chef? Har jag lyft på arslet och släppt väder vid bordet där mina nya (förhoppningsvis) kompisar satt och åt?
Jag är ju skadad.
Det fanns faktiskt en tanke bakom den där fisen. Det känns ju lite fördomsfullt nu när jag tänker efter, men jag ville så gärna visa att jag kunde vara en av grabbarna på sporten. En i gänget och inte nån försiktig, fisförnäm liten flickstackare som de andra måste behandla med silkesvantar. Jag kunde ju prutta – både högt och med arom. Det måste de andra omedelbart få kännedom om.
Jag häpnar nu när jag inser vilken märklig syn jag måste ha haft både på kvinnor och män, vilka förväntningar jag trodde låg på mina axlar bara för att jag skulle jobba på en helmanlig sportredaktion.
Intressant att notera: Ända sedan jag började jobba som journalist har jag aldrig hört någon annan släppa en fis. Aldrig. Tydligen gör man inte sånt offentligt. I alla fall inte med ljudeffekt. Några smygare har jag såklart stött på lite här och där, men de gångerna har det nog mest handlat om att avsändaren glömt bort att hen faktiskt just stoppat i sig en kebabrulle.
Annars anses det liksom inte okej att prutta bland folk.
Nu ska den där fisen ändå ha viss credd. Den är fortfarande ett mycket populärt samtalsämne både i arbets- och festmiljö. En legendarisk fis om man så vill. Dessutom har den fått en ny knorr så att säga. Nu heter det nämligen alltid att jag ställde mig upp och fes rakt över min chefs pizza. Det är ju faktiskt inte sant. Något sånt skulle jag aldrig göra.
Däremot kan jag vara lite fräck ibland och skylla på min sambo när jag delar med mig av mitt inre skafferi. Om jag inte vill stoltsera som i lunchrummet förstås. För några år sen satt vi i en taxi i Malmö. Jag var dålig magen och kunde inte hålla tillbaka pruttarna. Det stank ruttna ägg i hela bilen och chauffören där framme stirrade argt i backspegeln – på min pojkvän. Varpå jag gör samma sak och säger: "Men Pelle, fy fan vad äckligt".
Det är ett under att vi inte blev utkastade ur taxin och ett smärre mirakel att jag fick behålla min pojkvän.
Med detta sagt hävdar jag bestämt att det är värre att rapa. Då kommer stanken från munnen och där ska det banne mig inte lukta så illa. Där pruttarna bor däremot är det ju aldrig någon blomsteräng. Dessutom är pruttar bra för hälsan. För ett par år sen kom forskare i England fram till att svavelvätet vi släpper ut och sedan andas in kan skydda våra celler och motverka stroke, hjärtinfarkt och demens.
Att fisa behöver alltså inte vara något manligt eller kvinnligt. Däremot något nyttigt som alla borde göra oftare.
Men kanske inte i lunchrummet.
Till sist ett tips: Läs Cecilia Forss och Anna Ilebys barnbok "Fislandet". Den stinker inte.