Sex år är en droppe i historien. Sex år som kulturredaktör känns däremot som en ansenlig del av yrkeslivet, kanske för att möten med konsten i dess i olika former har en förmåga att stanna kvar i minnet mera än den dagliga nyhetsjournalistiken.
När det så är tid att stiga av känns det motiverat att berätta om kulturella höjdpunkter under de sex åren. Kulturjournalistik handlar ofta om att recensera, kritisera. Det låter alltid negativt att vara kritiker och då finns det anledning att lyfta fram höjdpunkterna under de sex åren.
Norrbottensteatern är en av Norrbottens kulturella institutioner. Det var den första länsteatern och vad som hände på den omtalades över riket. Den lever fortfarande på sina gamla lagrar, men lyckas till och från också överraska samtiden.
De sex åren har bjudit på flera godbitar på länets egen teater. Långt brukar ibland beskrivas som tröttsamt. Böcker är ibland för långa, liksom filmer och teaterföreställningar. Alan Ayckbourns "Alla älskar Norman" var lång när den gavs på Norrbottensteatern i hösten 2011 i regi av Frej Lindqvist. Den bestod av tre föreställningar, höll på från klockan 14 på eftermiddagen och till klockan 22 på kvällen och ändå hade vi gärna sett mera
Det var helt enkelt en mästerlig föreställning i en mästerlig regi där vi för en kväll såg Mats Pontén, Anna Azcárate, Therese Lindberg och de andra kända skådespelarna försvinna in i sina roller. Då blir det helt rätt. Rubriken var given: En fars som slår knock out.
Och det var inte bara i Norrbotten Ayckbourn/Lindqvist gick hem. ”...en synnerligen virtuos trilogi på Norrbottensteatern”, skrev den kräsne teaterkritikern Leif Zern i Dagens Nyheter.
Norrbotten är på väg att få ännu en länsteater. Tornedalsteatern är ingen institution, i stället en folkligt förankrad teater där professionella teaterarbetare samsas med amatörer. Ibland kan den blandningen ge ett utmärkt resultat. Så minns vi uppsättningen "Kvinnornas Decamerone" från 2014 där amatörskådespelarna åstadkom en så berörande föreställning av Julia Voznensenskajas drama i Carina Henrikssons regidebut. Det gick in i hjärtat också på den som satt på sista raden i salongen i Pajala Folkets hus.
Tornedalsteatern spelar på minoritetsspråket meänkieli. I Kiruna finns Giron Sámi teahter, som 2015 påpassligt gav pjäsen "Reaktor", om ett havererat kärnkraftverk i norra Finland. Bland skådespelarna fanns norska Sarakka Gaup i rollen som skoltsamen Emmi. "Hon agerar med en högspänning kraftfullare än det havererade kärnkraftverkets och lyfter ibland den stillastående dramaturgin till en nödvändig högre höjd", löd de berömmande orden i recensionen.
Konsten är den kanske bredaste kulturen i Norrbotten, utövad av yrkesverksamma konstnärer och amatörer som drömmer om att leva på konsten. I Kulturens hus konsthall kunde vi 2012 se skulptören Kaj Engströms utställning. Där fanns en grupp balettdansöser med titeln "Via svansjön", men de såg inte ut som vi är vana att se ballerinor. Engströms dansöser hade förfärligt stora fötter och några av dem hade också kulmage.
Så hade vi ett samtal med konstnären och fick förklaringen. Pappa Engströms och hans konstnärsvänner bjöd en grupp ballerinor från Stockholm till Gotland. Gubbarna vevade grammofon, ballerinorna dansade på stranden. Gubbarna såg och målade, pappa Engström såg och gillade det hans såg. Han försvann med en av älvorna från stranden och sågs aldrig mera. Då förstod vi varför Kaj Engström formgivit sina ballerinor som han gjort.
Konsten ska helst överraska och våga. Galleri Syster i Luleå vågar och 2013 ställde galleriet ut Lisa Vipolas utställning "Äkta sameslöjd". Hon visade sameslöjd med äkthetsmärket "Duodji", men framställt med helt andra råvaror än de traditionella. Duodji-märket hade hon själv tillverkat. Det såg ut som en utställning av konsthantverk men Lisa Vipola hade förvandlat konsthantverket till konst.
Hon uppträdde också i kolt och näbbskor. Hon vill bli same och hon ansåg att alla som vill ska få bli samer. Även en iranier som vill bli same ska få bli same. Den samiska kulturen blir inte sämre om samerna blir fler, anser hon och mot detta finns väl ingen anledning att invända.
Den norrbottniska litteraturen var inte högröstad under de sex åren. Av författarna folkbokförda i Norrbotten var det Mikael Niemi som nådde ut med sin roman "Fallvatten", om ett dammhaveri i Lule älv. ”Jag hoppas att folk ska bli lite skraja, att de ska känna obetydligheten inför naturens krafter”. Boken skrämde och länsstyrelsen gav ut en broschyr för att lugna allmänheten.
Annars var det utflyttade Norrbottensförfattare som hamnade i ropet. Ann-Helén Laestadius fick 2016 Augustpriset för sin ungdomsroman "Tio över ett", om Kirunaflytten. Den beskrevs av en kritiker som en science fiction-roman. "Nej det är det inte, men den som aldrig varit i Kiruna och upplevt gruvan kanske får känslan av science fiction", sade hon i en intervju i NSD.
2014 kom Andrea Lundgren från Vittjärv ut med sin andra roman efter debutboken "I tunga vintrars mage". De nya hade titeln "Glupahungern" och är en saga där träden har hjärtan som kan banka och slå och spoven på myren är filosofiskt lagd. "Lundgren vill ju skildra just fåordiga och kärva personer, de som är otillgängliga och oåtkomliga och liksom vänder språket ryggen", skrev Dan Sjögren i sin recension.
Och så musiken. Konfuciusinstitutet i Luleå firade sitt tioårsjubileum 2014 med en operaföreställning av Pekingoperan. "För den som tröttnat på tacos, chips och jordnötter – vad sägs om en rejäl dos kinesisk kulturimperialism i stället?", skrev recensenten Johan E Skoglund och klädde av den kommunistiska propagandaapparat som fått fäste i de svenska universiteten.
Luleå fick inget Dansens hus, trots att kåken redan fanns, gamla Åhléns på Storgatan. Dansen fick gå vidare, Dans i Nord fyllde 15 år och gav "Yxa" i koreografi av Mats Ek i Haparanda Folkets hus. En specialskriven dans för två dansare runt de sextio: Ana Laguna och Yvan Auzely. Bara nu inte Dans i Nord hinner fylla 60 innan Norrbotten har ett Dansens hus.
Det här skulle bli en positiv krönika om de sex åren, men för en kritiker är det svårt att bara hålla sig till det positiva. I vart fall en liten önskan för en ljusare framtid för kulturen i Norrbotten:
Ett nytt länsmuseum och med en avdelning för det norrbottniska konstarvet.
Och så ett större orkesterdike i Sagateatern i Folkets hus i Boden. Så har vi en nyskapelse. Norrbottensoperan.