Hoho, är det någon hemma?

Lars Harnemo hade gjort en tidig morgon. Redan klockan 03.00 ringde hans väckarklocka och en timme senare var han ute på Långön och räknade fåglar.
När det var klart väntade nästa uppgift i fåglarnas tjänst.
På eftermiddagen träffas vi vid Gammelstadsviken.
Harnemo är projektledare för Projekt slaguggla och har ringmärkarlicens. Han har ornitologkollegan, Krister Jakobsson, med sig och nu ska de sista av årets häckningar få ring runt benet.

Tillsammans har de märkt årets slaguggleungar i Luleåtrakten. Det har varit ovanligt många häckningar, 14 bon med ägg, och nu, ungar, har hittats.
- Slagugglor äter sorkar, grodor, småfåglar och ekorrar. Det har väl varit mycket käk i år, säger Harnemo.
Slagugglan bygger normalt bon i så kallade skorstensstubbar, höga stubbar. Det är ovanligt att det blir kvar sådana i dagens skogsbruk. Därför har Norrbottens ornitologiska förening hängt upp 150 holkar i Luleå med omnejd.
Jakobsson lyfter ner stegen från biltaket och vi går in i den gamla skogen. I en liten glänta sitter holken i ett träd. Där har Lars Harnemo redan registrerat tre ungar för några veckor sedan.
Vi stannar upp och lyssnar: slagugglan knäpper med näbben när något hot närmar sig boet.
Men det är helt tyst. Boet är tomt.
- Skumt. Det här har jag bara varit med om en gång tidigare under hela slaguggleprojektet, säger Harnemo.
Projekt slaguggla har pågått sedan 1982 och sedan dess har slagugglans ungar ringmärkts. Uppgifterna redovisas till Naturhistoriska riksmuseet.

Ugglorna som föds här stannar kvar i närområdet. Det är honorna man har koll på. De ligger på äggen och fångas ofta in när ungarna ska märkas. Då kan man se var de är födda. Slagugglan lever i par och hannen skaffar mat till honan och ungarna.
- Det som är mest spännande är när man kan följa en hona från födseln och hitta var den häckar som vuxen, säger Harnemo.
- Lars har intressanta uppgifter för grundforskning och långa serier av information om fågelindividerna. Han har underlag till en intressant artikel i fågelvärlden, säger Jakobsson.
Slaguggleprojektet har bidragit till att ugglan inte är helt ovanlig i Luleåområdet.
- Jag är övertygad att utan holkarna hade det varit betydligt färre slaguggle-häckningar här, säger Jakobsson.
Vi beger oss till ett annat slagugglebo, denna gång på Hertsön.
Ett dovt, hest, hoande hörs när vi närmar oss. Det är honan som blivit orolig, hon är inte i boet. Innan vi går fram sätter Harnemo en jacka över håven på ett långt skaft för att kunna skydda Krister Jakobsson, som är den som klättrar upp.
- Jag håller reda på honan och varnar Krister när hon kommer, säger han..
Skogen är tät och men till sist ser vi honan som sitter i ett träd intill. När Jakobsson klättrar upp och tar ner en unge dyker hon ner mot honom. Hon anfaller med klorna och det går fort.
Slagugglehonan är en god mor och skyddar sina ungar.
- Herregud, hur gick det Krister? säger Harnemo.
Trots försiktighetsåtgärder fick Jakobsson några nya revor i jackan.

Genom Projekt slaguggla vet vi att slagugglan som så tappert skyddat sina ungar i Hertsön föddes i Boden 1998. 2001 hittade hon en holk på Hertsön och där har hon haft ungar sex vårar sedan dess.
- Vi känner till 30 revir av slagugglor i Luleåområdet. Men det finns fler, uppskattningsvis 40 till 50 par.
Den lilla slaguggle-ungen tittar på oss med svarta ögon. På foten har den en märkring med ett nummer. Det största hotet mot denna lilla krabat är elledningar, till viss det trafiken, och så bristen på skorstensstubbar.
Om ungen är en hona eller hane kan man inte se. Men om det är en hona kanske hon som vuxen hittar en holk i området där släkten redan ugglat i årtionden.

Hoho, är det någon hemma?

Slagugglehonan tittar på oss från trädtoppen när vi närmar oss hennes bo med ungar. Så hoar hon varnande, viker ut vingarna, och går till attack.- Herregud, hur gick det Krister? säger Lars Harnemo.Det är inte helt riskfritt att ringmärka slagugglor.