Väckarklockan var ställd på 07.00, och ringde på pricken med samma signal som alltid. Utan att öppna ögonen trevade jag efter telefonen och drog med pekfingret över skärmen. Nej, huvudet åkte tillbaka på kudden. Den här morgonen identifierade jag mig mycket starkt som en transperson, i Einsteins tidssfär, som bestämt sig för att förflytta begreppen rum och rörelse, samt instifta en ny kategori:
Inga arbetsdagar får starta före 09.00. Annars är jag kränkt.
Nu är jag i och för sig ingen lättkränkt person. Men blir lätt irriterad när frågor om könsidentitet får sådana proportioner att vad som helst annat hamnar i skuggan. Med religiös status kan till och med den här historien vara en hädelse, eller rentav brottslig. Men ändå.
– Välfärdsproblem, sa min vapendragare Kaselnikov som sällan kunde uppbåda något större engagemang i dylika frågor.
Han var immun.
Hur som helst var ögonblicket inne att ge vika för kulturrevolutionen. Snarare hänge sig åt den. Inte minst med tanke på all åldersdiskriminering. Ingen ville väl identifiera sig som medelålders-vit-heterosexuell-man med allt elände som vi ställt till med, och tydligen har gjort i alla tider (uppfinningen av Stirlingmotorn inräknad).
Därför kände jag mig plötsligt väldigt mycket som en jabba-jabba-snubbe och förstod att jag hade känt så här i stort sett hela mitt liv, i vart fall ända sedan jag var tonåring. En dysfori i självets samspel med entropin.
Under tandborstningen fick jag dessutom en glimt av den blanka flinten. Tandkrämen rann och kletade in sig i det gråa skägget. Upptäckte därtill att näshåren behövde klippas.
Dags alltså att transcendera transkulturens monistiska inriktning på sexuell identitet. Varför begränsa sig till just detta i det kulturella krig som pågick!? Varför inte låta det som sker ske fullt ut?
För jag hade en stark bild i mitt inre av den där sommardagen då jag som ung man låg på bryggan vid havet och glodde på molntussarna. En svårslagen romantik.
Nu femtiosex år. På utsidan. Eller är det femtiosju? Bah! Jag har tappat räkningen. Identifierar mig alltid som den jag var den där dagen. Aldrig en sekund äldre.
Så nu är det bestämt: jag säger nej till femtio plus, utan identifierar mig härmed som sjutton. Låter gärna få det inskrivet i passet.
Trans...existentiell.