Senast jag såg Louise Hoffsten var på ett frimärke för åtta år sedan, där hon blivit avbildad för att fira att rocken fyllt 50 i Sverige.
Det var i samma veva som hon lovordats av Nancy Sinatra för From Linköping To Memphis. Sedan dess har hon hunnit göra hyllningskonserter till Janis Joplin, spelat in ett antal album, bli hedersdoktor på Linköpings universitet, och agera aningen plumpt mot Anton Corbijn i 30+ underhållningsprogrammet Skavlan.
Och sedan blir det nu och jag sitter och ska se förbandet Stiko Per Larsson. En dalmas i helskägg, rutig skjorta och träskor. Med sig har han en akustisk gitarr och en reklambanner på sig själv (där han poserar med en akustisk gitarr). Han framför väl traditionella kompositioner. Ibland rent mossiga. Det spelar ingen roll att han slänger in ord som Xbox och snooze, det känns ändå som att han hör hemma i Gamla stan för si så där 200 år sedan. Nå väl. Gedigen publikkontakt har han, och (verkligen) all heder åt någon som spelar en hyllningslåt till Leksands hockeylag. Här.
Dags för Louise Hoffsten att äntra scenen. Trots den gubbiga ljudbilden, den inte helt vässade låtskatten och det faktum att halva salen ekar tom, så är det något väldigt unikt som vilar över henne.
Konsertens höjdpunkt kommer så tidigt som i andra låten, i och med I’ll Get By, som vidrör de tyngsta ämnena i hennes liv. Men det blir inte tråkigt efter det. Hon har en högst intressant karisma, som landar långt ifrån den kommersiella delen av musikbranschen som hon tillhör. Det gör att jag kan lyssna intresserat på låtar som Keep Looking For Mr God (som i min ateistiska värld rimligen borde vara lika spännande som en låt om jultomten) och My Favourite Lie.
Fast att tempot är genomgående vuxet, så blir det aldrig tröttsamt.
Mycket tack vare de smått kaxiga mellansnacken. Som den långa surrealistiska berättelsen om att hon var så peppad på att åka och spela i Luleå att hon inte kunde sova natten till i dag, och därför bestämde sig för att ta bilen hit. Men att det misslyckades på grund av en punktering, så att hon fick lov att promenera upp, efter att ingen bil stannat och plockat upp henne, trots att hon bytt om till en kort kjol för att kunna lifta.
Ha ha, what?
Det är med personlighet Hoffsten tar hem det här. Jag är inte förvånad, men ganska glatt överraskad.