Malin Östberg är uppvuxen i Sunderbyn men bor numera i Borlänge där hon förutom sitt eget måleri medverkar i olika konstprojekt. Det är hon som är ansvarig för konsten som finns på hela Peace & Love-festivalen. I våras fick hon Borlänges kulturstipendium.
Att vilja skildra sina tankar om hockey kom sig av att ett av hennes barn tränar hockey.
–Jag har kallat utställningen ”Vägen till eufori”. Jag minns glädjen och euforin i hejaklacken när jag själv började gå på hockeymatcher. Senare i livet har jag fått en mer komplex bild. Allt från hockeyträning för barn till elithockey är som ett jättelikt maskineri. En kollektiv strävan mot något slags förväntad glädje som ska infinna sig.
– Hockey är en gemenskap med både pepp och press. Gemenskap och glädje när det går bra för laget, men den gemenskapen kan också leda till ensamhet och utanförskap för den som inte platsar, som inte får vara med i laget. Jag har också funderat kring vad hockey betyder för män. En stor del av publiken är ju män. I hejaklacken är det okej uttrycka alla känslor, både glädje och tårar.
I sina övriga konstprojekt strävar hon ofta efter mångfald och att människor av olika nationaliteter ska mötas.
– Att måla är ett sätt att bearbeta mina känslor och tankar om vad som händer i mitt liv och i världen. Det politiska läget i Sverige både provocerar och inspirerar mig.
– En situation som påverkat mig är det som händer i Borlänge. Att föräldrar till barn med svenskt ursprung i invandrartäta områden tar sina barn ur skolan och hellre kör dem till andra sidan stan i stället för den skola som ligger närmast.
Ett annat exempel: Jag hade målat av en kollegas fotografier av barn i Afrika. Det var porträttbilder och skulle lika gärna kunna ha varit fotograferade i Borlänge. Ändå var det några som ytligt kommenterade att ”Du har väl aldrig varit i Afrika!”. Det var för mig helt oväsentligt. Det som provocerar mig är oviljan att mötas som människor.
Malin arbetar gärna interagerande. Ett exempel är installationen ”Drömfångare”.
Där har hon bett skolbarn av många nationaliteter att berätta om drömmar de vill förverkliga. Texterna utgjorde sedan en del av verket.
Att måla har hon ägnat sig åt ända sedan yngre tonåren i Sunderbyn där hon och några vänner startade en konstgrupp som träffades regelbundet. Men att våga kasta loss och satsa på konsten har kommit senare i livet.
– Jag har väl i likhet med många andra tänkt att man måste ha ett ”riktigt” jobb. Men nu är det konsten jag vill satsa på och så här långt går det bra.
Utställningen på restaurang Malmen arrangeras av NJA:s konstförening och kan ses hela november ut.