Det är till Linnea Holmgren de missförstådda hundarna kommer, "problemhundarna" som biter människor, hundarna som inte lyssnar eller som är överaktiva och aldrig får ro.
Att säga att hon pratar med hundar kanske låter som en klyscha, men det är ändå precis vad hon gör. Och till Dogs of Hope i södra Sunderbyn kommer hundarna för att bli hundar igen.
Linnea Holmgren tar emot på gården som för dagen inrymmer de hundar som bor med henne och sambon men också ett antal jourhundar som för tillfället tillhör flocken men som letar ett eget hem. Felice, till exempel, skulle bli avlivad hos veterinären trots att hon är en ung och fullt frisk greyhound/pointer/vorsthe.
– Men ägaren gick med på att försöka hitta ett hem till henne och så fick jag ett samtal från Djurskyddet.
Felice har varit hos Linnea Holmgren i ungefär två veckor och har nyligen blivit kastrerad – och hon är inte helt nöjd med tratten runt henne huvud. Hon är redan mycket tryggare och vågar mer men hon kommer alltid att vara en känslig hund och det är viktigt att hennes nya ägare, vem det månde bliva, är medveten om det, berättar Linnea Holmgren.
– Att kastrera alla hundar tillhör vår grundpolicy. Det finns redan för många hundar och vi vill inte förmedla en hund som bidrar med fler valpar.
Det är ett ämne som ligger henne nära hjärtat, hundarnas välfärd. Hon arbetar som hundbeteendekonsult och även på Sunderby folkhögskola med hundskötarkursen. Dessutom är hon engagerad i en ideell förening, Millennia Animal Project, som arbetar för att rädda, rehabilitera och omplacera hundar. Under pandemin har det varit fokus på svenska hundar, men annars samarbetar föreningen med andra organisationer i Spanien och Serbien.
Podencon Ida var första hunden som hon adopterade och anledningen till att hon började rädda hundar. Vid tidpunkten var Ida en livrädd hund från Spanien vars bakgrund är höljd i dunkel, men säkerligen sorglig. Ida är omkring nio år gammal och att hon är döv märks inte. Linnea Holmgren kommunicerar med tecken och när flocken en stund senare leker tillsammans utomhus märks inget av hennes saknade hörsel.
Linnea Holmgren hjälper både hundar och ägare att få en tryggare vardag och lär dem att kommunicera med varandra.
– Problemet är att många förmänskligar sina hundar. Vi använder hundarna till en vän, partner eller snuttefilt, och då blir det problem, för hundar är inte bra på att vara människor. Hundar, liksom hästar, mår bra att ha någon som sätter gränser och är en bra ledare.
Hon ger ett exempel: hundar vars ägare inte satt några gränser vilket gör att hunden skäller ut andra hundar och människor som kanske kommer för nära:
– Hunden tänker "oj, du kan inte sätta gränser så jag måste göra det. Du klarar dig inte i världen men jag står upp för dig." Och det är ett ansvar hunden inte ska bära.
Jobbet att få en harmonisk och glad hund ligger på ägaren, och Linnea Holmgren påpekar att det inte går att punktbehandla. Att komma till henne är ingen mirakelkur, det mesta ligger i ägarens eget arbete:
– Ofta krävs det en bättre grund och hela vardagssituationen måste ändras. Man måste vara konsekvent och ha regler, hundarna mår bra av det.
Hon säger att ägarna kanske tycker att hon knäpper dem på näsan och att det kan kännas obekvämt:
– Men jag blir hundens röst så jag måste säga det.