Vad fick man egentligen lära sig i historieundervisningen i skolan? Ju äldre jag blir desto mer förvånad blir jag över att våra grannländers krigshistoria så sorgfälligt utelämnades. Ja, självklart fick man rita kartor över 1600-talets svenska erövringar, men nutidshistorien med första och andra världskriget minns jag faktiskt inte att vi överhuvudtaget fick lära oss något om i mellanstadiet, där historia ändå verkade vara ett så viktigt ämne.
Det är hundra år sedan Finland såg möjligheten att i efterdyningarna av ryska revolutionen ta sitt öde i egna händer och bilda en självständig stat. De politiska svallvågorna slet hårt på människorna, och delade landet i vad som fått namnen ”vita” och ”röda”. Och det är mitt i händelsernas centrum, för vanliga människor, såväl borgare som bönder och arbetare, som Boëthius förlägger sin skildring.
Från att ha varit, låt vara utifrån socialt orättvisa klassförhållanden, stabila samhällen, så drar självständigheten proppen ur flaskan. Blodbadet är ett faktum. Tidigare drängar ser sin chans att ge igen på den i hierarkin närmast härskande klassen. De attackerade, de ”vita” tappar också sina hämningar, och klimax i ”Vitt och rött” är när Boëthius mormor i en kombination av list och underlåtenhet får tre unga ”röda” att sprängas, i försöket att ta sig in i en krutkällare.
Boëthius skildring försöker navigera mellan den egna släktens historia, historiska fakta, och vilka moraliska överväganden som drev de två sidorna i inbördeskriget.
Genom boken går också spåret om författarens eget forskande och process. Författarens mor är en mellanhand i informationen, eftersom hon själv var så liten när allt detta hände.
Tydligt nog, alltsammans. Dock skymmer författarens egna kommentarer de historiska händelserna. Vill man dramatisera historiska händelser, så är inte alltid berättarröstens närvaro det man vill ha.
Boken står därför på två ben: författarens egen process, och den berättelse hon vill förmedla. Ämnet intresserar mig mycket men metatexten tar över framställningen.