I Gammelstad finns en handfull platser som anses vara hemsökta. "Exempelvis sägs det att man har upplevt maran, som har plågat folk här i Gammelstad. Man sägs också ha upplevt spökerier i kyrkan och på kyrkogården och döda människor som har visat sig hemma hos folk. Men också djävulskontrakt", säger Beatrice Norberg, antikvarie på friluftsmuseet Hägnan.
Gammelstads kyrkstad. Världens största kyrkstad, enligt Luleå kommun, med mer än 400 kyrkstugor. I utkanten finner du friluftsmuseet Hägnan och dess idylliska område.
Klockan är strax efter halv fem på eftermiddagen när vi kommer fram. Frosten på träbyggnaderna gnistrar i ljuset som kvarstår innan skymningen är ett faktum.
Här har mycket skett under årens lopp, vissa händelser mer oförklarliga än andra. Något som lett till att det är en av de platser i Luleå som anses vara hemsökta.
– Luleå har varit ett riktigt spökställe, om man ska tro de sägner som finns i folkminnesarkivet. Men också människor som än i dag upplever väldigt många spökerier av olika slag. Och mycket sägs ha skett just här i Gammelstad, säger Beatrice Norberg, antikvarie på friluftsmuseet Hägnan.
Vi befinner oss i Fägnan, Hägnas kafé, en gammal byggnad som ursprungligen kommer från Alvik. Här ska tidigare entreprenörer ha upplevt flera övernaturliga händelser under de många år de drev kaféet.
– Den kvinnliga ägarinnan kunde höra hur det gick på övervåningen och hur dörrar öppnades och stängdes. Men när hon gick upp, fanns det ingen där.
Ägarinnan ska även ha upplevt fenomen av mänsklig skepnad.
– Ganska fort efter att hon tagit över kaféet tillsammans med sin man, var det en kvinna som visade sig för henne. Det var faktiskt här i salen, säger Beatrice Norberg och gör en svepande rörelse över rummet.
Kvinnan som visade sig för ägarinnan var äldre med grått hår, hon bar svarta kläder och en blus med kråskrage och hade en intensiv blick.
Vid flera tillfällen ska hon ha sett henne i ögonvrån och ägarinnan kände ofta att kvinnan iakttog henne när hon jobbade i kaféet.
En dag 2012 kände ägarinnan även hur det drog i hennes kjol, något hon upplevde var ett litet spökande barn som ville påkalla hennes uppmärksamhet.
Salen där den äldre kvinnan ska ha visat sig för Fägnans tidigare ägare.
Fägnan är inte det enda stället på Hägnan där övernaturliga fenomen upplevs ha skett.
I slutet på 80-talet håller en lärarinnan på att förbereda en visning för sin skolklass i Storgården.
– Helt plötsligt hör hon hur det går här på bron och det var fullt av barn som pratade och lät. Hon blir stressad och tänker: Oj vad tidiga de här barnen är.
Men när lärarinnan skyndar ner för att öppna dörren och ta emot klassen, var området helt öde. Hon hinner precis återgå till sina förberedelser, när samma sak upprepar sig.
Denna gång är ljuden ännu starkare.
– Det är nysnö, så hon hör hur barnen skrapar av sig snön på bron och hon hör verkligen hur det traskar upp fullt med människor. Hon skyndar sig ner igen och öppnar dörren. När hon tittar ut får hon se – det fanns inte ett fotspår.
Lärarinnan skrämdes såpass av händelsen att hon valde att lämna Storgården och istället möta klassen längst vägen.
På Hägnan finns flera platser där man kanske aldrig är riktigt ensam. I det gamla torpet känner du dig ständigt iakttagen, berättar Beatrice Norberg.
Lanthandeln är en av Hägnans byggnader där märkliga händelser skett under åren. Den byggdes under 1800-talet och har tidigare varit en privatbostad, men även en affär och ett bageri.
Även Lanthandeln är en plats där händelser som sker ibland saknar svar. Vid flera tillfällen har Beatrice Norberg och hennes tidigare kollegor hört hur någon har tagit i dörrhandtaget och ibland knackat på dörren.
– Då skyndar man sig ner för trappen för att se om man ska hjälpa någon besökare eller någon annan. Men så finns det ingen människa här, det är helt folktomt. Det här har flera av oss upplevt, ganska regelbundet genom åren.
Vi lämnar Hägnans ägor bakom oss och rör oss mellan kyrkstugorna till en betydligt mörkare plats, i alla fall om man blickar bakåt i historien.
I Nederluleå kyrka sägs svartmässor och djävulskontrakt ha ägt rum – där personer tagit nattvarden av djävulen.
– Då ska man ha fått en speciell bok full med magiska besvärjelser, en svartkonstsbok som här i Luleå kallades Svartboken.
Boken ska ha varit svart med vita bokstäver och helt oförstörbar. Trots flera försök kom den alltid tillbaka.
Anledningen till varför människor ska ha gjort detta var för att få sina önskningar uppfyllda – i pant fick djävulen deras själ.
Här inne sägs svartmässor ha ägt rum, där personer som sökte lycka och ville få sina önskningar uppfyllda slöt kontrakt med självaste djävulen.
Generellt krävdes det enligt folktron enbart att personen gjorde något riktigt syndigt för att få djävulen att uppenbara sig, men i Gammelstad har proceduren för djävulskontrakt beskrivits som ganska komplicerad, förklarar Norberg.
– Då gick man tre varv motsols den här kyrkan. För varje varv skulle man stanna vid kyrkdörren och blåsa i nyckelhålet, det kallades att man blåste den helige anden ifrån sig. På tredje varvet sägs det att kyrkdörren öppnades, och där pågick en hemsk svartmässa full med huvudlösa döingar. Framme vid altaret stod självaste djävulen och väntade.
En som enligt sägnen testat detta, i hopp om att få bättre jakt- och fiskelycka, var en man från Mörön. Han tog hjälp av en man som kallades för Finn-Johansson.
– De drack vinet, men brödet skulle de gömma. Sen skulle de ut här till kyrkogården, där de skulle skända en grav och gräva upp ett ihåligt ben från en död. Det skulle mannen hänga runt halsen och när de kom hem till Mörön skulle de sätta brödet på en stolpe och där sköt de på det, och några droppar blod ska ha uppenbarat sig på marken.
Förbundet var därmed ingånget. Det sägs att mannen hade väldigt tur med både jakt och fisket. Men en dag tappade han det uppgrävda benet och blev alltmer otursförföljd – till sist dog han under fruktansvärda plågor.
Fönstren på kyrkans norra sida sattes inte in förrän i början på 1700-talet, eftersom de inte ville ha fönster mot det onda väderstrecket, berättar Beatrice Norberg.
Förr i tiden var det just ditt levnadssätt, men också din död, som avgjorde hur du blev begravd, berättar Norberg.
Kyrkogården hade sina statuszoner och norra sidan var där folk trodde det spökade som mest, det ansågs vara den onda sidan. Där begravdes de med lägre status, som inte var döpta eller hade levt ett syndigt liv.
I Luleå sägs även flera restauranger vara hemsökta. Vi stannar till vid Kaptensgården – under 80-talet sov ett par över i byggnaden och ska under hela natten upplevt sig blivit ridna av maran, ett kvinnligt väsen som sitter på bröstkorgen och vars tyngd gör att varje andetag känns förgäves.
Vid ett annat tillfälle sägs en snickare ha hört bankande ljud från väggen när han jobbade i byggnaden på kvällen.
– Vid ett tillfälle ska de här bankningarna ha varit så ihärdiga och då visade sig också ett spöklikt mansansikte i något av de nedersta fönsterrutorna. Det här upplevde han flera gånger.
En gång ska snickaren blivit så otroligt rädd att han ska ha flytt från gården.
– Flera har teorin att det är gårdens sista privata ägarinna, Greta Vikman eller Kaptenskan som hon kallas, som är den som går igen i Kaptensgården, säger Beatrice Norberg.