Det påstås att innan oraklet i Delfi gjorde sina förutsägelser tog hon sig en klunk vatten från en helig källa för att komma i rätt sinnesstämning.
Inom religionen nämns andra dyrkade vattenkällor, både i Bibeln och Koranen. En sådan källa ligger i den heliga staden Mecka.
Något liknande finns tyvärr inte i Luleås närområde, men i dag tar vi med er till en kallkälla som blev omskriven redan på 1700-talet.
Thomas Öberg har precis återvänt från en resa till Svalbard, där han har spelat in material som ska sändas senare i höst i Naturmorgon respektive Vetandets värld i P1.
Det var författaren Hasse Andersson som lockade den naturintresserade närkingen in i radiotablåerna.
– Vi gjorde ett program som hette "Naturligt norr om Polcirkeln". I dag hade man nog snarare kallat det för en podd. Vi pratade om olika naturfenomen. När programserien upphörde började jag istället arbeta som frilansreporter till Naturmorgon. Jag tror att jag är den ende på redaktionen som varit med under alla år, berättar Thomas Öberg.
Det populära radioprogrammet har sänts från Växjö ända från starten den 15 september 1990.
Vi står cirka 100 meter från den gamla Gäddviksbron på den södra stranden. Hit anlände en ung universitetsstuderande från Uppsala under sin expedition till Lappland. Året var 1732.
Den 25-årige Carl Linné noterade att vid färjelägret i Gäddvik fanns en springkälla. Den hade "en stark ström full med ockra, som till en träffelig kvantitet ligger däromkring, med silverhinna."
Naturvetaren som senare skulle adlas konstaterade att källan inte fryser om vintern och hade en omisskännlig surbrunnssmak.
287 år senare böjer sig Thomas Öberg ned vid samma källa och fångar upp vattnet ur ett cirkelformat hål på älvbotten.
– Det smakar fortfarande järn. Vattnet är brunt och inte speciellt gott.
Ett par hundra meter från färjlägret ligger en kommunal vattentäkt som i dag används av Norrmejerier. Den har troligen samma ursprung som källan vid det forna färjelägret, men har beroende på markens beskaffenhet fått en mer behaglig smak.
– Under sommaren hämtar vi 10 000-20 000 liter vatten i veckan. Vattnet renas via ett sterilt filter och förpackas för SJ eller används till vårt eget källvatten Aqua Lapplandia, berättar platschef Anna Kula.
Kallkällan kommer ur ett kretslopp där nederbörd filtreras genom marken och blir till grundvatten som sedan trycks upp till jordytan.
I Källakademins praktverk "Källor i Sverige" presenteras 100 namngivna källor. Endast en handfull av dem ligger i Norrbottens län.
– Det finns säkerligen tusentals kallkällor bara i Norrbotten. Jag tror att det finns fler kallkällor i Norrland jämfört med södra Sverige, där många blivit förstörda av människans exploatering, menar Thomas Öberg.
Han har på senare år ägnat sig åt av vad han kallar källturism. I somras besökte han Grodkällan eller Tsuobbuojája som den heter på samiska.
Den 15 meter breda naturfenomenet är ett populärt utflyktsmål utanför Lomträsk i Arvidsjaurs kommun.
Den fick sitt namn för att grodor övervintrar i källan som likt alla andra kallkällor håller en konstant temperatur på cirka fyra plusgrader året runt. Det är anledningen till att det aldrig bildas is i källorna under vintern.
– Jag har alltid varit intresserad av hur människan har nyttjat naturen. Källturism handlar inte sällan om kulturhistoria. Om man vill hitta en gammal källa bör först man leta i närheten av gamla hus, bondgårdar eller kåtor. En källa eller en klar bäck var en förutsättning för alla bosättningar, säger Thomas Öberg.
De järnutfällningar som Carl Linné beskrev 1732 finns kvar vid källan i Gäddvik, cirka åtta kilometer från Luleå centrum.
Det järnhaltiga grundvattnet innehåller särskilda bakterier som oxiderar järn och då skapar det röda järnhaltiga gyttjan. Samma bakterier är också upphovet till vad Linné kallade silverhinna, men som för en oinvigd kan förväxlas med ett mindre utsläpp av bensin.
Järnockran är upphovet till sjömalm och forna tiders järnframställning. Ännu längre tillbaka i historien användes den som färgämne som man kan se spår av i exempelvis stenåldersbyn i Fattenborg utanför Överkalix.
Carl Linné omnämnde ytterligare en källa under sin vistelse i Norrbotten. Prosten Johannes Unaeus i Gammelstads kyrkby bjöd på källvatten som han påstod hade en lindrande effekt på sina njurstensbesvär.
Carl Linné skrev att det klara vattnet liksom "spratt i glaset". Han tyckte att det var lättdrucket trots en smak av vitriol och en doft av krut.
Rester av denna källa finns fortfarande kvar i skogarna mellan kyrkbyn och Rutvik.
Att källvattnet hade en metallisk smak ansågs icke vara någon nackdel förr i tiden. På kurorternas tid betraktades det snarare som en tillgång.
Under 1700-talet fanns det föreställningar om att källvattnet kunde lindra en rad sjukdomar och åtgärda bland annat järnbrist.
Sveriges första kurort öppnade redan 1678 i Medevi, Östergötland.
– Vid 1800-talets hälsobrunnar trodde man på de hälsobringande effekterna. Det var bra om vattnet smakade järn. I Medevi såldes till och med radioaktivt vatten som på den tiden ansågs vara mycket nyttigt, berättar Thomas Öberg.
Efterfrågan av det buteljerade radioaktiva vattnet lär ha avtagit först på 1940-talet.
På Smörberget i Rutvik finns en känd kallkälla som använts av bybor i århundranden.
Skogsägaren Jan Stigsäter minns från sin barndom hur stora tvättkar fördes till platsen om vårarna, hur kläder och lakan hängdes på långa tvättlinor mellan träden.
Berget fick för övrigt sitt namn för att här tvättades det nykärnade smöret fri från mjölkrester.
– Det var min pappa som placerade ut cementringen runt källan. Själv har jag byggt bänkarna och träbordet, berättar Jan Stigsäter.
Det råder ingen tvekan att vattnet håller en betydligt högre kvalitet på Smörberget.
På källans botten syns siluetter av ett par små grodor.
– Ingen vet hur grodorna lyckas hitta till källorna, men det blir bra för grodor renar vattnet genom att äta upp vattenbakterier. Precis som ålar gjorde i brunnarna i södra Sverige, berättar Jan Stigsäter.