I allas hjärtan brinner en eld för något vi bryr oss om. En eld som sällan är lättsläckt. En eld
som snarare flammar upp större och rödare ju mer vatten som slängs på den. I den unga
samiska kvinnan Annés hjärta flammar kärleksfullt eldslågorna för lille Michael. Fru Schultz
och överste Schultz nyfödda son, som i kulornas smattrande och fiendens hotfulla inmarsch
glöms kvar i ett Rovaniemi ställt öga mot öga med Nazityskland. Anné blir, precis som
Michael, lämnad kvar åt sitt öde och har inget annat val än att ta den lilla pojken under sina
vingar. Insvept i en filt bär hon med sig barnet på en resa norrut kantad av motgångar som
gång på gång får henne att tappa balansen, snubbla till och nästan ramla.
Året är 2022 och i teaterns första scen kastas man handlöst in i rättssalen där det doftar starkt
av allvar. Parterna, som å ena sidan företräder Utsijoki kommun och å andra sidan är
samernas röst, turas om att avfyra juridiska termer och argument om vem som egentligen
äger jorden i området. Samerna anser att man ska se det hela ur ett historiskt perspektiv.
Marken är deras. De har villkorslöst älskat den innan någon annan ens satt sin fot där.
Utsijoki kommun hänvisar däremot till lagar där staten säger sig äga marken. Lagar var dock
ett framtidens ord när samerna först började bruka marken. Och Utsijoki kommun har inte
brytt sig om marken då den förödande gasolyckan blev en konsekvens av gasutvinningen
som samerna högljutt försökte sätta stopp för. Dock kvarstår frågan: vem äger jorden?
Mina ögonen går som pingisbollar mellan parterna och i en kort sekund hinner jag tänka att
jag snart kommer att tappa greppet. Men jag gör aldrig det. En berättarröst, stadig som en klippa
och varm som dess solbelysta vägg, griper tag i mig. I 90 minuter är tempot högt, men
berättarrösten släpper aldrig min hand. Inte förrän i de sista minuterna, när jag på skakiga
ben tvingas stå själv och häpnas över teaterns vändning.
Lokalen är liten och intim. Det känns som en historielektion i teaterform. I ena sekunden
grips man av allvaret i budskapet, för att i nästa sekund brista ut i skratt. Annés band till
Michael blir en slående symbol för samernas rättigheter. Trots att Anné och Michael inte
delar DNA har hon villkorslöst uppfostrat honom till sin egen precis som samerna genom alla
tider brukat sin jord omsorgsfullt, oavsett vad.
I programbladet står det "Till dem som har omtanke, till dem hör naturens gåvor. Barnet hör
till modern, som fostrar det till ansvar". Jag läser det och går ut. Trots kylan utomhus går jag
därifrån med en värme i kroppen av hoppet denna pjäs ger mig.