Just i dag kan Hilda Keisu, 31, svara ja när Rut, 5, och Judith, 4 frågar: ”Moster, får vi krama dig?” Hilda behöver kramar mer än någonsin och syskonbarnen betyder allt för henne. Hilda kommer aldrig att få egna barn.
– Jag vet inte hur lång tid jag har kvar. Jag hoppas på mirakel, eller att cancern går att bromsa.
Hilda har semester just nu. Semester från cellgiftsbehandlingen som däckar henne två av tre veckor i stöten.
– Var tredje vecka har jag mer ork och kan kramas. Vänner kommer på besök och vi har myskvällar.
Hilda hade varit sjukskriven för en depression och mådde äntligen bra när hon hittade knölen. Hon var tillbaka på jobbet som fritidsassistent och hade börjat planera framåt. Hon skulle fylla 30, ville dejta och bilda familj.
Knölen var ingenting som oroade henne. Hennes syster hade haft ofarliga fettknölar och det var nog samma.
– Jag var bara 29 och bröst är knöliga. Det var fullt upp på jobbet och jag var glad över att vara tillbaka.
Veckorna gick, knölen fanns kvar och den började ömma.
– Jag googlade och fick lugnande besked. Cancerknölar gör inte ont, stod det. Så jag struntade i att kontakta vårdcentralen.
När det gjorde allt ondare, och hennes arbetskamrater insisterade, kontaktade Hilda till slut vårdcentralen, som skickade henne till Sunderby sjukhus.
Ultraljud, biopsi och mammografi följdes av ett återbesök.
– Jag är glad att syrran var med mig när kirurgen berättade att jag hade bröstcancer. Vi tittade på varandra och sedan grät vi. Syrran frågade om jag skulle tappa håret och jag skrattade rakt ut. Tappa håret? Jag som precis fått så fint hår.
Cancerbeskedet gavs en måndag. På torsdagen hade Hilda en frisörtid. Hon skulle bli fin inför sin och mammans Stockholmsweekend.
– Jag är glad att vi inte ställde in allt. Vi hade en underbar helg, jag fick lyssna på mitt favoritband The Darkness och till och med stå på scenen.
Efteråt började allvaret. Hildas cancersort var trippelnegativ – den tuffaste varianten. Hon bad att hela bröstet skulle opereras bort.
– Det jobbiga var att jag själv skulle besluta om vi skulle börja med operation eller cellgifter. Det blev operation, eftersom jag var så äcklad över cancerknölen. Med den kunskap jag har i dag ångrar jag att vi inte gjorde tvärtom, då hade effekten av cellgifterna kunnat följas upp bättre. Jag var nervös inför ingreppet men direkt efteråt var jag så pigg och glad att jag, min syster och en kompis åkte direkt till Pinchos och firade.
En vår och sommar med tuff cellgiftsbehandling följde. Under sommaren kämpade Hilda mot svår dödsångest, som hon bearbetade med hjälp av mamma, syster, bror och samtalskontakt.
Sedan väntade strålningen. Hildas mamma och syster skjutsade henne till Umeå och under de tre veckorna började livet kännas allt lättare. Hon kände sig stark, började träna och såg målsnöret framför sig.
Men det var inte över.
– Innan jag åkte hem från Umeå började höften att värka, hemma blev det värre och en röntgenundersökning visade att cancern inte var botad. Jag har metastaser i höften, i varje ryggkota och i huvudet. Först fick jag trösta alla omkring mig, sedan bröt jag ihop av det svåra beskedet.
Under en period tappade Hilda förmågan att gå på grund av smärtan från metastaserna. Trots hennes svåra situation är Hilda nöjd över den vård hon fått och får men säger att det finns en okunskap om sjukdomen hos många utanför vården.
– All bröstcancer är inte densamma. Den jag drabbades av har sämst prognos och hög återfallsrisk. Det är också den som oftare drabbar yngre kvinnor.
Hon har fått kontakt med en annan ung kvinna i Norrbotten som kämpar mot spridd bröstcancer, och hon är med i Facebookgrupper, där det finns medsystrar att bolla tankar med.
– Att prata med andra är guld värt. Jag skulle så gärna vilja träffas, men pandemin sätter stopp för det. Som tur är har jag mitt största stöd nära. Min storasyster Teresia bor nära mig, brorsan Tobias och mamma bor strax utanför Luleå. Under behandlingsveckorna, när jag inte har någon ork, bor jag hos dem.
Hilda lever i nuet och vill njuta av varje dag. Att prata om framtiden känns jobbigt. Men det finns en sak hon drömmer om, en egen hund. En bostonterrier. Tills vidare lånar hon mosters vovve.
Till andra vill hon skicka med ett viktigt budskap:
– Lär känna dina bröst, vänta inte med att söka vård om du hittar en knöl.