Föräldrarna och andra släktingar har alltid varit viktiga för henne.
– Mamma och pappa har gett allt i mitt och min systers liv. Kärlek, trygghet. De har ställt upp i vått och torrt.
Hon berättar att mamman var hemmafru och pappan hade en firma, att hon själv aldrig gått på det som då hette dagis.
Här hon senare i livet träffade sin Micke, som nyligen blev hennes make, valde de att flytta till föräldrahemmet. Där fanns även föräldrarna i en av de två lägenheterna.
– Vi bestämde att vi skulle flytta hit. Det blev ett udda generationsboende.
När föräldrarna sedan blev äldre och började få krämpor blev det aldrig någon diskussion om att de inte skulle ställa upp. Främst berodde det på föräldrarnas ovilja att hamna på sjukhus.
– Mamma blev först svårare sjuk, sen pappa. Vi stöttade dem till hundra procent.
Hon, systern och deras respektive gav föräldrarna vård i livets slutskede i hemmet.
– Båda önskade att få dö hemma. Det var ett stort steg, men ändå ett lätt beslut för vår familj. Båda har fått dö hemma nära sina nära och kära.
Att följa dödsprocessen var tungt, men det gav också tid till att förbereda och prata om det som skulle komma.
– Vi hann ha många samtal om döden.
Åsa Westling berättar att föräldrarna kom med sina önskemål om hur det skulle gå till, vad de skulle ha på sig och annat som hör till.
– Pappa älskade Marianne, så vi satte godis i skjortfickan som färdkost, berättar hon.
I samtalen med pappa framkom det också att han ville ha det som mamman, med kremering och placering intill henne på griftegården.
Samtidigt säger hon att det inte är ett lätt beslut. Det gäller att få det att fungera med vårdpersonal och hemtjänsten, samtidigt som man arbetar.
– Med facit i hand hade jag gjort om det. Absolut!
Eftersom åren har gått, sedan föräldrarna somnade in, så har också minnena blivit andra. Från början handlade det mycket om att bearbeta sjukdomsbilden. Nu minns hon mest det som hände i barndomen.
– Nu är det mest glädjande saker jag minns, sådana jag kan skratta åt, säger hon och erkänner att hon även märkt av att hon anammat en del egenskaper från föräldrarna.
Hon berättar att hon och maken först i somras rensade bort gamla maskiner från garaget.
– Vi sa till pappa i himlen, nu tar vi dem, säger hon och skrattar.
Hon drar sig också till minnes mammas favoritbak – regnbågskaka.
– Nu vill jag göra det till jul.
Tidigare medan pappan levde bakade hon mycket, eftersom han gillade hembakt.
– Vi kallade honom bullkiller. Nu när jag bakar har jag honom på näthinnan.
När båda föräldrarna var borta valde hennes tio år äldre storasyster att flytta söderut.
– Jag är glad att vi var två då. Uttrycket förälder åt sina föräldrar stämmer.
Att veta hur nära och kära vill ha det den dag det är dags är viktigt.
– Vi vet hur vi vill ha det – min syster, jag och Micke. Det är viktigt att ta upp det medan man är klar och frisk. Det får inte råda något tvivel.
Sett i backspegeln är hon oerhört tacksam för att maken och systern samt hennes man verkligen ställde upp. Männen tog på sig mycket av det som måste ordnas och fixas. Medan hon och systern var mer vårdande.
– Han levde vardag med oss när vi kom hem från jobbet, vi åt middag och tittade på tv. Det passade oss, säger hon och minns tillbaka på en tid som aldrig återkommer.
Mamma Britt-Mari somnade in 1999 och pappa Rune 2010.