”Just nu är jag här” heter Isabelle Ståhls debutroman. Var då? vill man förstås fråga. Men det skulle knappast Elise, berättaren i boken, kunna svara på och hon har lika svårt att få syn på sig själv trots att hon är så ”fixerad vid sitt eget inre liv”.
Hon tillhör det så kallad prekariatet och rings in och får jobb enstaka dagar i en bokhandel eller som expedit. Hennes studiemedel är slut, hon blir tvungen att gång på gång flytta och studerar från och till på högskolan. Hon är närmare trettio och arbetar lite obestämt på en roman. Man anar väl att den har en del likheter med boken vi just läser.
Ståhl har uppgett att hon är inspirerad av Hjalmar Söderberg. Han skrev mycket om Stockholm och stadens liv, om kärlek, relationer och tidens människor. Ståhl har ungefär samma fokus. Elise rör sig över stadens gator och torg men besöker också kaféer, svartklubbar, gym, källarkrogar, gallerior, museer och så vidare. Hon behärskar flanerandets konst väl men intrycken speglar också hennes eget tillstånd. När hon ser en baby, lika verklig som en ”datoranimation”, önskar hon genast att hon själv befann sig i en livmoder.
I en intervju berättade Ståhl att hon ofta skriver på mobilen när hon rör sig i olika miljöer. Det märks på texten, där finns en särskild närvaro i beskrivningarna, som i ett litterärt reportage.
I långa stycken liknar stilen en film där tusen männi-skor glider förbi. Ståhl stannar till vid enstaka detaljer och tar närbilder. Och filmen rullar natt och dag.
Jag är förtjust i att hon skriver så bra, så sinnligt, känsligt, lätt och tonsäkert. Det skapar en stabil botten i texten men allt annat flyter och svajar. Den där rotationen beror också på att Elise konsumerar så mycket sprit, droger och tabletter, även om det dröjer ett tag innan man får klart för sig hur beroende hon är.
Berättaren bär på otroligt mycket förtvivlan men den kan egentligen ta sig vilka uttryck som helst.
Så börjar Elise drömma om Victor, en arkitekt som går på samma litteraturkurs. Hon spanar ständigt efter honom, följer honom som en skugga på nätet och rör sig i hans kvarter.
Efter halva boken faller de i varandras armar och hon blir Victors ”flickvän”. Men det känns inte så bra som hon hade väntat sig (det gör å andra sidan ingenting i hennes liv).
Victor får snart spela rollen av hennes förälder, Elise regredierar. Hon är lika medveten om det som Victor. Men hon fortsätter ändå att slarva kolossalt med sitt eget och andras liv, hon ljuger och bedrar och är fruktansvärt uppfinningsrik på det planet. Hon är flyktakrobat, alltid på väg bort, alltid ur balans, får panikångest, kan få för sig att folk har djuransikten och att gatorna mjuknar.
Men Victor friar. Han försöker skapa en fast form för deras liv men allt sådant ger henne ångest. Det går förstås åt skogen och vägen dit är både plågsam och våldsam.
Det är en hemsk roman och den handlar om en hemsk människa. Man får inte klart för sig hur hon blev sådan, än mindre hur hon ska få ordning på sitt liv. Men det är en enastående studie av en psykotisk person. Om det nu är rätt term.