Hemma igen - Kerstin, 37, tillbaka i livet

Hon älskar att springa. Hon gör det fem gånger i veckan. Åtta kilometer varje gång. Det rensar skallen efter en körig dag på jobbet. Och körigt kan det vara på Sunderby sjukhus vuxenpsykiatriska avdelning, där hon jobbar.
I dag tar hon på sig sina nya Asics-skor. Hon tänker ta den vanliga svängen förbi Pitholmsskolan innan sambon Christer Nordsvahn åker till jobbet på SCA. Ska hon komma under 40 minuter den här gången?
Hon sätter upp håret, säger hej då till Christer och ger sig i väg. Dottern Emelie, som nyss fyllt ett år, sover i sängen. Kerstin hinner kanske tillbaka innan hon vaknar.
37-åriga Kerstin Blom är cirka sju kilometer från övergångsstället när hon lämnar det gula Älvsbyhuset på Läkarvägen i Piteå.
Klockan är 10.30. Det är fredag 7 september 2007.
* * *
Nio månader senare öppnar hon ytterdörren, skrattar och tar i hand. Vardagliga gester - som i hennes fall är fullständigt osannolika.
Det tidigare långa håret är kortklippt. Hon har ett ärr på strupen efter respiratorn och hon jobbar med att få tillbaka minnet, balansen och sina gamla rörelser. Hon minns inget av förra sommaren. Men hon lever.
- Läkarna sade att jag inte klarat mig om jag inte haft den här fysiken som jag fått från löpningen. Nu tränar jag tre gånger i veckan på sjukhuset i Piteå. Mitt mål är att kunna ta hand om Emelie själv, säger Kerstin Blom.
Emelie hämtar några blå plastkoppar i sitt rum och leker att hon serverar kaffe. Hon vet att mamma har varit sjuk, men inte hur illa det har varit.
* * *
18-åriga Anders har haft sitt körkort i en månad och sex dagar då han svänger ut från Granngården i centrala Piteå. Han kör sin brors bil och ska skjutsa hem två kompisar till Munksund under en håltimme.
Fem unga män finns i bilen. De lyssnar på musik och pratar. En kille sjunger med och pillar med sin mobiltelefon.
Klockan är ungefär elva när Mitsubishin närmar sig övergångsstället på Munksundsvägen.
Där finns ett lite speciellt farthinder. I körbanan mot Munksund gör vägen en liten krok. Körbanan mot Piteå saknar den kroken.
- Om du svänger över på andra sidan så slipper du farthindret, säger en av killarna till Anders.
Han viker över på fel sida av vägen och ser inte kvinnan i mörka kläder. Hon kommer springande i ett par nya Asics-skor. Bilen kör fort - minst 90 kilometer i timmen. Hastighetsbegränsningen vid övergångsstället är 50.
* * *
Kerstin tar upp Emelie i knät. Christer berättar om sina rädslor, om rehabiliteringen, om hur han skrev ner allt som hände i ett block med svarta pärmar. Paret visar bilder där Kerstin är blodig och uppkopplad till apparater.
- Läkarna lyfte på hennes skallben för att det inte skulle bli tryckskador på hjärnan. Skallbenet lade de i en frys, säger Christer.
Han oroade sig med rätta för sin sambos liv. Men en dryg vecka efter olyckan kom den första reaktionen från Kerstin. Hon låg i sjukhussängen på Norrlands universitetssjukhus.
- Då jag kom in i salen med Emelie sprattlade Kerstin med båda benen. Hon blev orolig och blodtrycket gick upp till över 200. Jag blev glad över att få en reaktion, och över att hon kunde röra på benen.
* * *
En villaägare hör smällen då Mitsubishin med låsta hjul träffar Kerstin. Rutan krossas. Det blir bucklor i bilens front. Polisen mäter senare upp 69 meter långa bromsspår, som startar fyra meter innan övergångsstället.
Då Anders kliver ur bilen luktar det bränt gummi. Kerstin ligger på marken. Hon andas upp blod som rinner ur munnen. Hennes ögon är öppna.
- Nej, nej, nej, säger Anders.
Han har panik, han går fram och tillbaka mellan bilen och Kerstin. Ambulansen kör iväg henne.
När Anders ska visa sitt provisoriska körkort skakar händerna så mycket att han inte kan kan vika upp lappen. Han mår illa och ringer sin mamma.
Kerstin är fruktansvärt illa åtgången. Rättsintygsläkaren räknar i ett utlåtande upp 19 olika skador, från huvudet till fötterna. Skadorna var livshotande. De kommer att ge bestående men.
* * *
Men Kerstin Blom lever. Och nu är hon hemma hos Emelie och Christer. Familjen kör upp till övergångsstället för att visa hur olyckan gick till. De pekar och berättar.
- Det jag tänker i dag är att jag skulle ha stannat. Då hade det här aldrig hänt. Att inte kunna ta hand om Emelie själv är det värsta, säger Kerstin.
De har fått ett julkort med en hälsning från alla de unga män som satt i bilen. Ett annat kom från Anders och hans familj. Kerstin och Anders har ännu inte träffat varandra efter olyckan.
Anders har åtalats för grov vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada. Han har erkänt. Rättegången blir i augusti.
- Jag har aldrig varit arg. Det gynnar oss inte för fem öre. Det är inget snack om att han är skyldig, men vilket straff han ska få är en annan femma, säger Christer.
- Han ska inte få fängelse. Men han kan kanske berätta i skolor om vad han gjort. Han har mått dåligt, säger Kerstin.

Hemma igen - Kerstin, 37, tillbaka i livet

Kerstin knyter på sig ett par löparskor.Anders vrider om startnyckeln i en vit Mitsubishi Galant.Efter det blir deras liv aldrig detsamma igen.Det här är berättelsen om undersköterskan som lurade döden.