"Det behövdes fyra kontorskvinnor för att blåsa ballonger och hälla upp Pommac i plastglas. På akuten finns 45 människor som väntar på att få komma till en avdelning, eller hem, eller på döden."
Det skrev sjuksköterskan Helena Stålnacke i ett inlägg på Facebook efter invigningen av akutmottagningens nya lokaler vid Sunderby sjukhus på onsdagen.
– Det är jättefina lokaler men det finns mycket att jobba på i själva verksamheten, säger Helena Stålnacke som arbetar sin sista dag till hösten, efter drygt fyra år på akuten vid Sunderby sjukhus.
Helena Stålnacke tog sjuksköterskeexamen 2005 och har alltid trivts i yrket men nedskärningar och regionledningens prioriteringar har gjort att hennes gräns nåtts. En avskedsansökan är inlämnad.
– Jag önskar att det löser sig. Det är den roligaste arbetsplats jag varit på.
Den största förändringen sedan Helena Stålnacke började arbeta på sjukhuset, är för få vårdplatser.
Vad har påverkat dig mest?
– Det är alla som är äldre, som inte själva kan vända på sig på de hårda britsarna vilket orsakar trycksår. Vi hinner inte vända dem tillräckligt ofta.
Enligt Helena Stålnacke har anställda och fackliga företrädare försökt påverka ledningen i flera år.
– Som det ser ut har budskapet inte gått fram och förändringar man gjort inte förbättrat situationen, snarare försämrat den.
Hon har inget emot att man inviger de nya lokalerna men hade önskat att ledningen tog sig tid att gå bredvid en kväll på akuten för att öka sin förståelse för att i sin tur göra något som hjälper.
Vad hade fått dig att stanna?
– Att man löser vårdplatsproblemet så att det blir fler sköterskor som tar emot patienterna som behöver läggas in.
Bristen på vårdplatser i övriga sjukhuset gör att patienter som borde vara inlagda på en mottagning med rätt kompetens, hamnar på akuten.
– Främst är det kirurgen som har ont om vårdplatser så det har hänt flera gånger att det kommer ner patienter till akuten som egentligen ska vårdas på kirurgen, och det är inte alls patientsäkert.
Vad var droppen som gjorde att du sa upp dig?
– Jag har en familj och ett liv och även om jag trivs med arbetet så måste man orka med livet utanför. Jag blir så ledsen, för även om man inte tar med jobbet hem, så är man så fruktansvärt trött att det påverkar en privat.