Folkligt, festligt, fullsatt. Ungefär så kan man sammanfatta Sten och Stanleys jubileumskonsert, om man vill göra det lätt för sig. Men det vill man väl inte?
När en av Sveriges största dansorkestrar besöker Luleå och Stora salen på Kulturens hus med sin jubileumskonsert är det fullsatt. Att påstå att jag med mina blotta 40 vårar drar ned medelåldern rejält, vore en underdrift.
Sten och Stanley debuterade 1962 i Degerfors och har sedan dess spelat in ett 50-tal skivor och makalösa 800 låtar. Den mest kända torde vara Jag vill vara din Margareta. Den inleder såklart kvällens evenemang.
En bit in i tredje numret lutar sig damen bredvid mot mig och ber om ursäkt att hon sitter och rör på sig. Hon kan bara inte sitta still. Senare i pausen, blir jag upplyst att hon i det närmaste är dubbelt så gammal som jag. Men visst har hon rätt. Det är svårt att sitta still. Det må vara banal dansbandsmusik, men shit vad det svänger. Hela havet gungar och jag inser att publiken egentligen är van att röra på dököttet och inte sitta still i en konsertlokal.
Att en orkester efter 50 år fortfarande levererar en sådan oerhörd spelglädje tycker i alla fall jag är speciellt. Det märks att dansbandskulturen bygger på livespelningar. Sten och Stanley ska ha bjudit upp till
400 000 danser under åren!?
Och bröderna Nilsson äger verkligen scenen och älskar sin publik som i sin tur älskar dem tillbaka. Det som lyfter hela showen och gör det hela till mer än ännu en dag på jobbet i dansbandssvängen är gästartisten.
Halvvägs in i första akten entrar Claes-Göran Hederström scenen och river av sin melodifestivalsvinnare från 1968, Det börjar verka kärlek banne mig. I kontrast till orkesterns strama smokings glider han in i tredelad kritstrecksrandig kostym med skjortan uppknäppt. Ståpälsen är ett faktum och jag tänker att Claes-Göran hade kunnat vara Sveriges svar på Joe Cocker. Vilken röst, vilken pondus. Han påminner oss om att han har sjungit samma låt i 44 år och således blivit kult. Jag undrar varför det inte blev mer än så?
Efter två timmar och 15 minuter avslutas nostalgitrippen som den började. Till tonerna av Jag vill vara din Margareta smyger jag ut och tänker att jag faktiskt bevittnat ett stycke svensk populärkulturhistoria.