Vanja Sundkvist har blivit synonymt med anläggningen på Robertsvik.
Måndag blev hennes sista arbetsdag. Hon anställdes 1977, då i den gamla "macken", OK Ettan som den hette.
– Jag såg en annons i tidningen och sa åt min man att jag skulle söka jobbet. Jag hade varit hemma med våra två söner i fem år och vi skulle köpa hus så det behövdes extra pengar. Jag var på anställningsintervju och nästa dag ringde chefen och sa att jag var välkommen och att jag skulle börja på måndag.
Det blev början till en 37 år lång anställning.
– På den tiden fick vi göra "allt", ja så är det ju nu också. Det var ju en bensinmack och inte lika stor som när den byggdes om 1979. Jag kommer ihåg att vi kunde röka när vi satt i kassan. Inte när vi hade kunder, och askkoppen hade vi under disken. Vi var som en familj, en liten familj, en lagade den mat vi hade enats om medan de andra jobbade och så delade vi på kostnaderna.
Under perioder har Vanja Sundkvist varit ansvarig för livsmedelsavdelningen på anläggningen. Intresset kom tidigt eftersom hon dessförinnan hade arbetat på Toppens Grill, Gröna Lyktan och Blå Porten, alla klassiska luleårestauranger.
– Jag var intresserad av livsmedel redan på Ettan.
Som livsmedelsansvarig slapp Vanja Sundkvist jobba skift och var ledig på helger och kvällar, ett klart plus.
De är ganska många på anläggningen som arbetat där en lång tid.
– Det är väl ett tecken på att vi trivs. OK har varit en bra arbetsgivare.
Kunderna då?
– Det jag har trivts med i jobbet är kundkontakten. 99 procent av alla kunder är väldigt trevliga och många är stamkunder. Sedan har ju anläggningen utvecklats, vi har reservdelar för de som måste byta en glödlampa, torkarblad eller oljefilter inför besiktningen dagen därpå, en del kommer förbi för att de har glömt att köpa mjölk eller bröd. OK har blivit en kompletteringsaffär för många.
Bensinpriset var också helt annat 1977. Då kostade en liter bensin 1,59 kronor vilket motsvarar cirka fem kronor i dagens penningvärde.
Som pensionär får Vanja Sundkvist mer tid över för maken Urban och deras stuga i Niemisel.
De sju barnbarnen, tre i Luleå och fyra i Småland, kommer farmor också att ägna mer tid åt.
– Fast jag vill inte planera. Jag ska inte bli en pensionär som säger att "jag har så mycket att göra!", men skönt ska det bli.