Det är måndag morgon i slutet av mars. Det snöar igen, lika mycket som när jag träffade Hassan Khavari första gången i början av månaden. Han kliver ut ur bilen, erbjuder mig sin plats i framsätet. På frågan om hur han mår, svarar han ”det är bra”. Han ser trött ut. Det blev ingen sömn på hela natten. För många tankar, för mycket oro. En knapp halvtimme senare går han in genom dörrarna på Migrationsverket i Boden.
Människor sitter i sofforna, några barn leker i den lilla hörnan med leksaker. Hassan är nervös.
– Bara att vara här... det blir så mycket stress. Vet du? Migrationsverket spelar med människors liv.
Beslutet från Migrationsöverdomstolen om att inte bevilja prövning vann laga kraft den 14 mars. Nu ska han förberedas på att bli utvisad, skickad till det land han lämnade som sexåring.
Han visas in i ett litet rum. Ljusgröna och vita väggar, ett skrivbord och några stolar. En telefon och en ask med pappersnäsdukar står på skrivbordet. En tolk som talar Hassans modersmål, dari, rings upp.
Han har inte lyckats övertyga Migrationsdomstolen om att talibanerna som dödade hans pappa även är ett hot mot honom.
– Migrationsdomstolen verkar vilja ha ett intyg från talibanerna, men jag kan inte skaffa fram ett sådant bevis, säger Hassan och skakar på huvudet.
Han får frågan om vad han tänker.
– Jag vet inte. Hur har man kommit fram till ett sådant beslut? Vet domstolen vad som pågår i Afghanistan?
Läs mer: Räcker inte för uppehållstillstånd
Handläggaren berättar att Migrationsverket ska börja planera för Hassans återresa. Förhoppningen från myndighetens sida är att han ska återvända frivilligt. Samarbeta. Hassan förstår inte. Hur ska han kunna samarbeta för att återvända till ett land som han inte känner till, ett land som är härjat av krig och konflikter? Hur kan ett land som Sverige ha ett avtal om att lämna ut en människa till ett land som Afghanistan, vill han veta.
Handläggaren förklarar att Hassan måste ansöka om en tillfällig resehandling från Afghanistans ambassad i Stockholm och att det bästa är om han själv reser dit och ansöker. Han vill inte.
– Allt med Afghanistan skrämmer mig. Jag har någon slags rädsla för det.
Hans tidigare gode man sitter med under samtalet och förklarar att Hassan ska lämna in en ansökan om verkställighetshinder av utvisningsbeslutet. Nya skäl som inte har prövats i hans tidigare asylansökan har framkommit. Dessutom kom en dom från Migrationsöverdomstolen för några veckor sedan, där en 17-åring med liknande bakgrund som Hassan beviljades uppehållstillstånd. Kanske kan den ha betydelse i Hassans fall?
Läs mer: "Afghanistan är inte säkert för någon"
Annars är det utvisning som gäller. Från och med den 14 april måste Hassan vara redo att lämna Sverige. Handläggaren förklarar vad som händer om han inte reser frivilligt. Då lämnas hans ärende över till polisen, som kan verkställa utvisningen med tvång.
Hassan är rädd för polisen. Han vill veta om de väntar på honom nu, efter samtalet. Handläggaren lugnar honom. Han vill veta hur länge han får gå kvar i skolan. Han får svaret att han kan fortsätta, åtminstone fram till den 14 april.
Handläggaren föreslår att de bokar in ett nytt samtal om några veckor. Ingen polis då heller, lovar hon. Hon vill veta vad han ska göra om det blir avslag på ansökan om verkställighetshinder.
– Jag vet själv att jag inte kan bo och leva i Afghanistan. Inte om jag ska överleva.
Några dagar efter samtalet på Migrationsverket förbereder sig Hassan för att gå till skolan. Det är en kall morgon med flera minusgrader. Han ser flera poliser och polisbilar utanför hyreshuset där han bor. I panik flyr han ut genom fönstret, endast iklädd en kortärmad skjorta och tunna byxor. Har Migrationsverket lämnat över hans ärende till polisen redan? Några timmar senare får han reda på att polisinsatsen inte gällde honom. Men han är fortfarande mycket rädd.
– Tänk om de kommer och hämtar mig?