Mycket sällan åker jag buss i hemtrakten. Några år har hunnit passera sedan jag klev på Polstjärnan senast. Då hade jag lämnat bilen på verkstad i Överkalix och var tvungen att ta mig hem. Att det blir så sällan har sin förklaring. Det är omöjligt att anpassa livspusslet efter den mycket begränsade kollektivtrafiken i Norrbottens inland.
I städerna är det enklare, och förra veckan när det var dags för en utbildningsträff i Växjö, blev det kollektivt hela vägen från Kallax. Sista biten till universitetet var det stadsbussen som gällde, och när jag och min klasskompis klev på var det bara ledigt allra längst bak.
Jag slog mig ner på ett av de tre upphöjda sätena, och undrade direkt varför det kändes fel. Varför satt jag på helspänn? Det var som om jag inte hörde hemma där, som om det bara var en tidsfråga innan någon skulle komma och förvisa mig till ståplats.
Från min upphöjda position spanade jag ut över bussen, ut över allas huvuden, iakttog folk som klev på och klev av. Då det varit ett stort glapp i mitt kontinuerliga bussåkande kunde jag bara associera till färder långt tillbaka i tiden. Då när vi Lansjärvselever åkte iväg för att uppleva världen utanför byn. Det var badresor och idrottstävlingar, studiebesök på reningsverket och maskodlingen. Då och då även en skolresa.
Platserna längst bak reserverades utan undantag av dem som syntes och hördes, de som även i det stora hela tog sin självklara plats. För mig fanns inte en tanke på att ens närma mig bakänden. Framme gick det inte heller att sitta, för där satt lärarna. Det naturliga valet var mitten, där kunde man fnittra ifred utan att bli hörd av auktoriteterna i fram- och bakänden.
Kanske har jag påverkats av den utbildning jag går, av att analysera företeelser i detalj, för på den korta resan från Växjö centrum till Linnéuniversitetet ser jag min ängslan inför sätena längst bak i bussen som en del i ett större sammanhang. Ja, det handlar ju om hela min personlighet.
Ofta får jag känslan av att vara på fel plats. Att jag snart ska bli påkommen med mina brister. Att rättigheten till sätena längst bak alltid innehas av andra än mig. Att jag av en tillfällighet, genom ett misstag, råkat hamna där jag är.
Att känna sig bekväm längst bak i bussen kan för en mittensittare kräva hårt arbete. Ständigt får man påminna sig om rätten att ta plats. Utan käft och självkänsla kommer ingenting gratis, men med små förflyttningar, sätesrad för sätesrad, sitter man kanske en dag där bak och ler.