Det blev en jäkla match. Skellefteås monsterpress, Luleås osannolika kvittering, det bedrövliga spelet i fyra mot tre och Harjus tre straffmål.
Men när krutröken hade lagt sig var det Luleåspelarna som stod kvar.
Den här gången också.
Fyra matcher. Tre segrar.
Det forna spöklaget Skellefteå ser mer och mer ut som en önskemotståndare.
Det fanns en tid då Skellefteå vann alla sina hemmamatcher och åtminstone en på bortaplan. Den tiden är förbi nu. Varför?
Av samma anledning som Luleå Hockey kan fortsätta vinna - trots att lagets bästa målvakt spelar junior-VM borta i Kanada.
Jag ska inte ta något från David Rautio, inte alls, men han saknar en del egenskaper som Johan Gustafsson har. Rautio täcker sina vinklar och gör det bra, men de matchvinnande insatserna är det oftast juniormålvakten som stått för den här säsongen.
Men med Luleås försvarsspel spelar det egentligen ingen roll vem som står.
För många andra lag skulle det vara ett saftigt avbräck att tappa sin bästa målvakt. Luleå Hockey? De bara kör.
I den andra perioden iscensatte Skellefteå - i ledning 2-1 - den värsta press som Luleå fått utstå den här säsongen. Under ett specifikt bortapowerplay var hemmaspelarna så trötta att Topi Jaakola inte ens orkade åka efter pucken när den låg stilla bakom eget mål - och då är han kanske den som är bäst tränad i hela laget.
Det var plågsamt att se - på ungefär samma sätt som det är plågsamt att se en riktigt bra trollkarl såga itu sin assistent uppe på scenen.
För allt är bara en slags illusion.
Skellefteå pressade på med allt de hade och skickade fram samtliga spelare - jag tyckte jag såg Hadelöv stå och måtta slagskott på blå, men jag kan ha sett fel - mot mål.
Sen täckte Lukas Kilström ett skott, Chris Abbott fick pucken och Luleå var plötsligt fyra mot en i anfallszon.
Den där tryggheten under hård press har vi sett fler gånger den här säsongen.
Det kan se för illa ut i egen zon, det kan se ut som att motståndarna äger allt.
Men oftast är det Luleå Hockey som kommer ut ur det där skyttegravskriget med armar och ben i behåll.
Jag pratade med Janne Sandström om det där efter matchen. Luleås veteranback tyckte att laget inte gjorde en av sina bättre matcher, men försökte ändå förklara varför man klarar av det där försvarsarbetet så pass bra.
- Vi vet ju hur vi ska spela. I dag är vi ändå lite sega ut till hörnen, vi slarvar lite med våra överbelastningar. Vi gör det inte bra i dag, men vi släpper ändå inte till så många chanser.
Sandström hävdade också att Anders Forsbergs tränarkollega Bert Robertsson, som tidigare varit assisterande till Jonas Rönnqvist i Almtuna, har en del att göra med att Skellefteå faktiskt klarar sig bättre i Luleås zon än de flesta andra lag.
- "Rönken" och Bert kan ju varandra utan och innan, det är nog ingen slump att de spelar ganska exakt som oss i egen zon.
Trots Robertsson finns det skillnader mellan Skellefteå och Luleå. Skillnader som Luleå faktiskt kan dra nytta av. Luleås taktik går ut på en hel del säkerhetstänk, tränare Rönnqvist vill till exempel väldigt sällan trycka på framåt med backarna. Hans kollega i Skellefteå har direkt motsatt attityd - och skickar fram samtliga spelare så hårt det bara går.
Det blir, generellt sett, mer händelserik hockey av Forsbergs press än av Rönnqvists cynism.
Problemet är bara att en del av de där händelserna är motståndarkontringar.
I nuläget ser de båda tränarnas oerhört disparata idéer ut att vara lika bra. Men jag misstänker att Luleås säkerhet i egen zon kommer att ge bättre utdelning ju längre den här serien pågår.
I slutspelet?
Säg det lag som kan vinna fyra matcher mot Luleå.