Det är flera minusgrader och sen eftermiddag. Vi sitter i EFS-kyrkan och väntar på Ibrahim, som vi kan kalla honom.
Josh Armfield, en av initiativtagarna till den manifestation som hålls på torsdagen för att härbärget ska få finnas kvar i Luleå, tycker inte att något seriöst alternativ till härbärget har presenterats.
– Nu har politikerna beslutat att det ska jobbas långsiktigt för att motverka hemlöshet. Men bara för att kommunen nu vill jobba med långsiktiga lösningar betyder det inte att ett härbärge inte bör finnas. Jag tycker att härbärget måste finnas kvar tills det är uppenbart att det inte längre behövs. Om det stängs kommer redan utsatta människor att bli ännu mer utsatta och söka andra lösningar. Många kommer att sova i bilar i kylan och riskera sin hälsa.
Han har själv arbetat på härbärget alla tre säsonger som det hittills har hållit öppet. Under den tiden har han mött många olika människor, med vitt skilda bakgrunder. Var och en med sin egen historia. EU-migranter, men även svenskar och Luleåbor. Personer i missbruk, som inte har klarat av att behålla sina lägenheter, andra som har hamnat i en tillfällig livskris. Det är män och kvinnor, äldre och ungdomar.
Härbärget ska i första hand erbjuda en varm och trygg plats för natten. Det betyder en säng att sova i, lite kvällsfika, tillgång till dusch och tvättmaskin. Frukost serveras på morgonen, innan nattgästerna måste gå ut igen.
Josh Armfield berättar att personalen försöker att skapa en relation med de som kommer till härbärget, för att kanske kunna stötta dem en bit på vägen till en bättre livssituation.
– Men det behövs givetvis fler och större insatser för att kunna göra det, säger han.
Ibrahim kommer, glatt leende. Han har precis slutat jobba för dagen och berättar att han fått en egen schemarad inom hemtjänsten. Han är i 20-årsåldern och kom hit som ensamkommande ungdom. Till en början bodde han i ett boende för minderåriga och gick i skolan. Han fick uppehållstillstånd. Målet var utbildning, arbete och egen försörjning. Sommaren 2017 fick han sitt första jobb i Luleå. Då kom också ett erbjudande om lägenhet- i Råneå. Ibrahim hade varken bil eller körkort och blev rädd för att han inte skulle kunna ta sig till jobbet med de arbetstider han hade. Han valde att bo kvar i Luleå.
– Jag valde jobbet, men förlorade min lägenhet. Jag ordnade andrahandskontrakt, det går ju att hyra av studenter som är borta över somrarna, säger han.
Men på hösten 2018 var han hemlös. Skolan kunde han inte fortsätta med utan bostad. Han vände på dygnet, vandrade runt på nätterna och sov om dagarna. Han upplevde det som om han hade förlorat allt. När vintern kom sov han för första gången över på härbärget. För Ibrahim blev det en vändning.
– Man kan säga att jag kom igång igen när jag började sova där. Man måste vara på plats senast klockan 20 på kvällen och vakna klockan 6 på morgonen. Vad skulle jag göra ute så tidigt? Jag skrev in mig på arbetsförmedlingen och fick möjlighet att börja på folkhögskola. Jag sökte jobb samtidigt och min situation blev bättre.
Sommaren kom och han kunde hyra lägenhet i andra hand igen. Han hade praktikplats och började jobba.
– Jag har jobbat fyra år i Sverige. Jag har skottat snö och jobbat som målare. Jag har verkligen försökt.
Just nu hyr han boende i andra hand. Kontraktet går ut den 9 november. Han oroar sig över att härbärget kanske inte finns kvar efter den 31 januari.
– Det känns jättetråkigt att de vill stänga.
Han känner flera i liknande situation som han själv, som har jobb eller går i skolan och samtidigt är bostadslösa. En del av de som har sökt sovplats på härbärget tidigare år är ensamkommande unga vuxna. Ibrahim står i bostadskö, men det är svårt att hitta en lägenhet. Kötiderna är långa och de lägenheter som är tillgängliga har alltför höga hyror. Han har funderat på att lämna Luleå, men vill inte lämna sitt jobb. Han känner att det kan bli ännu svårare att börja om på en ny plats.
Vi tar bilder utanför kyrkan, där snödrivorna som har vuxit de senaste dagarna redan börjar bli smutsiga. Om två veckor har Ibrahim ingenstans att bo och måste kanske söka sig till härbärget igen.
– Men jag försöker alltid att vara positiv och tänka att det ordnar sig. Vad ska man göra annars?