Här lyser det av stolthet och engagemang

Sigfrid Andersson, 80, kommer från Åstorp i Skåne.
- Varje söndag cyklade jag till Helsingborg för att spela fotboll i Salamis lag. Det efter att jag hade blivit hånad för sneda bollar i laget hemma i Åstorp, säger han.
Han kommer från en lantarbetarfamilj.
- Mina föräldrar var så fattiga, så fattiga. Vi hade en liten stuga på en höjd i Åstorp men fick så småningom gå från gård och grund. Mina föräldrar blev statare och arbetade på tre olika gårdar. Min mor mjölkade och min far skötte djuren. Vi bodde i ett ruckel, berättar han.
Sigfrid gick i alla fall realskolan och började sedan arbeta på kontoret i ett företag som tillverkade dörrar.
- Far hade fått arbete där tidigare, säger han.
Flyttade till Luleå
1945 gick Sigfrid Andersson med i SSU.
- Per-Albin Hanssons tankar om människorna grep tag i mig. Han blev tyvärr sjuk och stupade på väg till hemmet i Ålsten år 1946. Då grät jag som ett barn, som om min egen far hade gått bort.
1952 blev Sigfrid rekryterad till ombudsmannajobbet i SSU-distriktet i Malmö. Men redan samma år lämnade han det för att bli studieombudsman i SSU i Stockholm - där också Olof Palme var aktiv.
- Olof Palme var en mycket charmerande människa. Han var sällskaplig och hade nära till skratt. Han var inte minst en mycket stor talare, säger Sigfrid.
1955 blev Sigfrid partiombudsman i Dalarnas partidistrikt i Falun.
- Och där träffade jag Elsa från Jarhois som utbildade sig till sjuksköterska. 1961 flyttade vi till Luleå. Jag blev ombudsman i Luleå ABF-avdelning.
Sigfrid Andersson gick naturligtvis också med i partiarbetet och 1968 blev han ordförande i skolstyrelsen. 1977 blev han ordförande i socialnämnden och sedan kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande.
Kritisk till friskolor
Han lyfter fram satsningarna på ungdomar i ett Luleå kommun med en befolkningsökning på 1 000 personer per år.
- Vi byggde Hertsöskolan, Porsöskolan, Tunaskolan, Stadsöskolan och en skola i Råneå. Vi byggde också förskola och barnomsorg - de stora trumfkorten. Och vi byggde upp en god social organisation med socialassistenter som arbetade med människorna, säger han.
I dag drar skolorna ned och personal sägs upp. Sigfrid Andersson intar en kritisk hållning till friskolorna, inte minst till religiösa friskolor och andra alternativ som hotar neutraliteten.
- Jag tycker att kommunen ska ha hand om skolverksamheten men förstår samtidigt politiska kompromisser. Det är svårt att göra något åt friskolornas intåg. Nya aktörer skapar säkert också vissa framsteg , säger han.
Han vill inte säga att något var bättre förr. Han tror till exempel inte att de sociala problemen har ökat.
- Men det krävs stort engagemang i individuella frågor, till exempel omkring barn och ungdomar som far illa och mår dåligt, säger han.
Del i Kulturens hus
Tillkomsten av Kulturens hus anser han vara något av det bästa som hänt Luleå kommun och han tvekar inte att säga att han själv har en stor del i bygget.
- Det är "gubben Andersson" och Petersen som har skapat Kulturens hus. Från 1985 arbetade vi oavbrutet med det. Det flöt ständigt in debattartiklar till NSD och Stadsviken-Malmuddens s-förening som vi tillhör skickade ut en trycksak till alla hushåll i stan bland annat, säger han.
Han slår fast att musikintresset i Luleå är väldigt stort och att kommunala musikskolan har en mycket stor del i det. Han hyllar den kostnadsfria utbildningen och resultatet.
- Vi har många musikgäng som visar sig på styva linan.
Skattar Elsa högt
Tillsammans med Elsa är Sigfrid Andersson själv en ofta sedd gäst i Kulturens hus. Senast gick han på Mattei-festivalen.
- Det var en enastående konsert. En mycket lekfull Don Giovanni kom springande uppför trappan sjungande för full hals. Jag höll på att smälta, säger han.
Det nya biblioteket och konsthallen - i Kulturens hus - hyllar han likaså. Han har ett stort intresse för konst och har samlat konstverk sedan 1952.
- Det är inte dyra men personliga saker. Elsa tycker att det har blivit för många tavlor och vill ibland slänga ut några. Då säger jag att hon i så fall får slänga ut mig också.
Sigfrid Andersson ler när han säger det där. Han skattar sin Elsa väldigt högt och ger henne en ovärderlig betydelse: Utan henne hade han inte klarat sig.
Begränsat liv
Åtminstone på ett sätt skulle han verkligen inte ha klarat sig så bra utan Elsa. Det gäller sedan han drabbades av stroke år 2002 och sedan en till året efter. Han sitter sedan dess i rullstol. Han kan gå - men bara korta sträckor.
- Sedan blir han mer och mer bortskämd. Nu påstår han att han inte längre orkar stå upp och sätta på kaffet, säger Elsa och serverar nybryggt kaffe och nybakt sockerkaka.
Sigfrid säger i sin tur:
- Hade inte ni kommit så hade det inte blivit någon sockerkaka.
Stroken har begränsat hans liv men det är fortfarande väldigt rikt. Sigfrid Andersson är aktiv i många föreningar. Han missar aldrig ett möte i Stadsviken-Malmuddens s- förening eller i strokeföreningen.
- Jag följer honom till mötena och sedan är det någon vänlig själ som skjutsar hem honom, säger Elsa.
Två barnbarn
Förutom politiken och föreningslivet så har Nicaraguas folks väl och ve sysselsatt Sigfrid Andersson genom åren. Han har varit den stora eldsjälen bakom insamlingarna av gåvor till Luleås vänort Puerto Cabezas och han har ett flertal gånger gästat vänorten och tagit emot besök därifrån. Sigfrid och Elsa Andersson har två barn, döttrarna Maria och Britta som båda bor utanför Stockholm med sina familjer.
- De har gett oss två barnbarn, säger Sigfrid glatt och visar ett brev från Marias son Nils som skriver att han längtar till sportlovet då han ska komma till Luleå.
- De var här under julen och åkte skidor varje dag oavsett väder, säger Sigfrid stolt.
Lusläser NSD
Innan vi går berättar Sigfrid Andersson att han lusläser NSD varje dag - från pärm till pärm. Och då talar han om papperstidningen och ingenting annat.
- Vi äger inte ens en dator, säger han.
Han läser mycket överhuvudtaget. Gärna om politik och om politiker. I de välfyllda bokhyllorna i lägenheten syns bland mycket annat: "Politik är att vilja" av Olof Palme och en Tage Erlander-serie.
- Olof Palmes död var ett fruktansvärt slag. Jag ingick i kommunledningen i Luleå när det hände och vi ordnade en mottagning i stadshuset. Människor fick komma och framföra sina kondoleanser. Det fanns ett stort behov av det, säger han med kvardröjande sorg i blicken och rösten.

Här lyser det av stolthet och engagemang

Politiken och Nicaraguas folk. Det har varit Sigfrid Anderssons passionerade intressen i livet - förutom familjen förstås. -Jag blev engagerad av Per-Albin Hanssons patos att stötta de svaga i samhället, säger han.