Vi befinner oss på en ö i Luleås yttre skärgård som vi lovat att inte namnge, horisonten är orörd och havsörnen som lyfte när vi ankrade båten har seglat iväg. Det blåser gissningsvis 8-10 sekundmeter, och meterhöga dyningar rullar in mot klipporna den här dagen i slutet av augusti.
Här står länsstyrelsens Dan Blomkvist och Andreas Broman och kastar med sina flugspön. Ett till synes hopplöst företag, fjärran från Gunnar Westrins sköna bilder från Piteälven, Kaitumälven och jokkarna i Sandåslandet, norr om Kiruna.
Men spöna är lika böjda här som någonsin i Tavvaätno.
– Det här är ett riktigt roligt fiske, men man får tänka lite annorlunda mot i strömmande vatten. Harren gillar när det är blockigt och står ofta nära land, vid stenhällarna, säger Andreas Broman, handläggare vid fiskeenheten.
– Det brukar fungera bäst med nymfer eller vanliga våtflugor. Men även torrfluga fungerar vissa gånger. Kustharren är lite slankare än den som lever i strömmande vatten och sjöar. Den är väldigt vacker och bukfenorna lyser ofta klart i orange, säger Dan Blomkvist.
I baljan på stranden simmar för tillfället sju, åtta harrar i varierande storlek.
* * *
Harrfisket i Norrbottens yttre skärgård är bättre än på länge, slår Blomkvist fast.
– Det är inte bara egna erfarenheter. Jag har pratat med massor av folk som vistas mycket i skärgården och de säger alla samma sak. Det är mycket lättare att få harr nu än för tio år sedan.
Blomkvist är övertygad om huvudorsaken: förbudet att lägga nät i områden grundare än tre meter under vår och höst, som infördes 2006.
– Vi har fått bort nätfisket på harrens lekplatser på våren under dess lektid. Den primära anledningen var att rädda havsöringen från utrotning. Men även andra arter som harr och sik, har dragit nytta av det.
Kritiken mot förbudet har varit hård. Nätfisket på våren och hösten är en uppskattad tradition bland skärgårdsfolket.
– Vi har gått ut med information men det är ändå många som blivit väldigt arga när man inte fått näta där man är van. Vissa tycker det är bara svammel att fisken minskar. Andra tycker att man borde skjuta bort fler sälar. Det pratas också också om parasiter och miljögifter. Men för kustharren är vi övertygade om att nätfisket är en nyckelfaktor. Vi ser nu att sälen och skarven ökar, men det gör öringen och harren också, säger Blomkvist.
Under tillsynen har man många gånger avslöjat olagligt fiske.
– Det är förståeligt att folk vill fiska till husbehov men vi har ibland hittat langningar på 300-400 meter med hopsydda nät. När det är så stora mängder är det inte längre fråga om någon som fiskar för husbehov för att sälja, troligen svart.
* * *
Ett problem är att länsstyrelsen saknar tillförlitlig statistik över harrbeståndet.
– Vi vet inte hur mycket eller hur lite harr det funnits när det varit toppar och dalar. Men vi vet att det på 1960-talet var ett folknöje att lägga nät direkt efter islossningen på harrens lekplatser, och att man fick stora mängder fisk. På 1980-talet verkar det också varit en topp, i alla fall i delar av kustområdet . Men 2000-talet var dystert.
Provfisket som länsstyrelsen bedriver i Luleås yttre skärgård är en del i ett projekt som inleddes i fjol för att öka kunskapen om harren i kustområdet.
– Vi vet väldigt lite om hur kustharren lever och fungerar. Till och med i forskarvärlden säger man olika. Det finns en finsk forskare som hävdar att harren i Bottenviken bara leker i älvarna, trots att vi vet via observationer att den även leker i havet.
Harrarna som fångas samlas i omgångar i en balja. De mäts, vägs och fenklipps. I vissa fall tar man även fjällprover. Allt samlas i provrör och statistiken bokförs noga. Sedan släpps harrarna tillbaka till havet.
– Med genanalyser är det lätt att se hur kustharren skiljer sig från älvbeståndet. I fjol provfiskade vi i norra och södra delen av Luleå skärgård. De proverna ligger och väntar på analys. Då kan vi se om det är flera olika populationer, vilket i sådana fall indikerar att de leker på stora avstånd från varandra.
* * *
Den här dagen fångar länsstyrelsen 31 harrar i varierande storlek, trots tuffa väderförhållanden. Den största mäter 46 centimeter.
Även rapporterna om havsöringen går i dur. En positiv utveckling av antalet öringar som vandrar upp i älvarna tillsammans med rapporter från folk i såväl kustområdet som i älvdalarna ger anledning till optimism.
– Jag var här två gånger i privata ärenden i somras och båda gångerna såg jag havsöring som hoppade, sådant såg man sällan eller aldrig förr, säger Blomkvist.
Förutom tremetersförbudet har vandringsfisken fått hjälp av hårdare restriktioner i älvarna och förlängda fredningstider.
Dan Blomkvist säger:
– En vacker dag kanske vi i stället för att åka en vecka till fjällen tar kajaken ut i skärgården, tältar och fiskar efter både öring och harr. Det kommer alla kategorier fiskare att ha glädje av. Då har vi nått fram.