Klockan är strax efter tre en tisdag i mitten på december och i EFS-kyrkans kök på Stationsgatan håller Denise Danielsson på att söka fram vad ”god jul” heter på rumänska i sin telefon. Intill henne står Josh Armfield och förbereder en ”sweet potato casserole”, en sötpotatisgratäng och Josh, som är amerikan, förklarar att det är en typisk maträtt vid Thanksgiving-helgen och jul. Om några timmar ska årets sista gemenskapsmåltid serveras, denna gång med julmat på menyn.
Det var i våras som Denise Danielsson, 19, tillsammans med pojkvännen Jonathan Bergström, 19, Josh Armfield, 30 och hans fru Elisabeth Armfield, 26, drog igång initiativet med gratismåltider i EFS-kyrkan. Josh hade lärt känna några av de människor som tigger på Storgatan. Han arbetar deltid på EFS-kyrkan och erbjöd dem att komma och duscha och äta i kyrkans lokaler.
– Men de ville laga mat till oss, säger Josh och Denise fyller i:
– Så då fick inte vi göra någon mat. Då fick vi rumänsk fläsksoppa, säger hon och berättar att det då var ”en ganska liten tillställning”.
Språkförbistringarna kom de över genom ”vilja och kroppspråk”, berättar Denise och en vecka senare startade de fyra vännerna vad de kallar för gemenskapsmåltider för att hjälpa de utsatta människorna som tiggde i Luleå. Men de poängterar att de vänder sig till alla.
– Alla är välkomna att dela ett mål mat och gemenskap, säger Denise.
– Vi tänker dels att det är bra att folk som inte har mat får mat och kan duscha, men att också de människor som har mat kan få träffa dem, säger Jonathan och Josh flikar in:
– Samhället har byggt upp så många murar mellan folk. Vi hoppas att vi kan skapa fler platser i samhället där folk kan mötas och murarna falla ner. Vi gör det här av den tro som vi har. Världen behöver inte vara så …
– Uppdelad, fyller Denise i. När vi träffas här så är vi alla på samma nivå. Alla människor har behov av mat och gemenskap.
Nu har de arrangerat måltiderna varje tisdag sedan i våras, förutom ett par uppehåll i somras och varje vecka brukar 20-30 gäster komma och äta.
– Det är väldigt varierande från gång till gång, säger Denise.
Varifrån kommer ert engagemang?
– Jag tror vi alla har olika anledningar varför vi ville göra det här men samma kall; att visa gästfrihet, säger Josh.
De har lärt känna många av dem som kommer till gemenskapsmåltiderna och målet är att initiativet ska skapa ringar på vattnet. Sedan i höstas har också fler tillkommit för att hjälpa till under måltiderna.
– Ju fler som kommer desto roligare och trevligare är det, säger Denise, men poängterar också att ”vi ska inte vara dem som gör någonting så att andra slipper”.
– Det här ska visa att man kan göra någonting.
Det börjar bli hög tid att färdigställa julbordet. Julskinkan ska griljeras och Denises pappa Mauritz Danielsson kommer till undsättning eftersom Denise inte har ”en aning om hur man ska göra”. Doften av apelsin och det framdukade vörtbrödet sprider sig ut i matsalen och från en telefon hörs julsångsklassiker. Jonathan börjar duka upp borden och vid ett bord sitter Elisabeth och skriver god jul-skyltar på olika språk.
När klockan närmar sig halv sex har de flesta gäster anlänt och Jonathan uppmanar alla att ställa sig i en ring och ta varandras händer. På engelska och svenska berättar han att det är julmat som bjuds, och ber sedan en bön innan gästerna förser sig av maten.
Några av dem som kommit till kvällens julmiddag är Alex Toader, hans halvbror Marios Motoc från byn Bacau i Rumänien och Daniel Oprea Ionut. Alex är bilmekaniker men försörjer sig genom att spela dragspel, något som han får ihop ungefär 200 kronor om dagen för. Marios berättar, med hjälp av Alex tolkning mellan engelska och romani, att han försöker få ihop pengar till sin familj, sina tre barn och sin fru i Rumänien. Likadant är det för Daniel, som har en son i Rumänien.
Vid ett annat bord sitter Crinu Calin från Oresti och hans fru Alina från Bacau i Rumänien. De hinner inte prata länge innan de måste iväg men dagen efter träffar jag Crinu utanför Willys i Södra hamn. Det är kallt och blåser snålt och han har virat en filt om benen mot kylan. Intill honom står en inramad bild på hans två barn och familj. Han har kommit till Sverige för att arbeta men berättar att ”det är mycket svårt att hitta ett jobb”.
Jag frågar honom vad han tycker om gemenskapsmåltiderna.
– Det är en väldigt stor sak för oss, väldigt viktigt.