Veckopressen brukar göra hemma hos-reportage. Läsarna får titta in i kändisars hem och bedöma smaken som präglar bostaden, med hopp om att personen bakom bostaden är något mera än vad artiklarna förmår berätta.
Staffan Westerberg är en kändis i den lilla teatervärlden och en ödmjuk man. Tänk att få titta in hos honom! Det får vi nu, för Westerberg har flyttat in i Konsthallen i Kulturens hus med möblemang, trasmattor och lösöre. Hans hem har blivit konst. Det är en utställning som vandrat vidare från Eskilstuna konstmuseum där den producerades förra året.
I Konsthallen i födelsestaden Luleå får Staffan Westerberg bo i ett rum, men ett stort rum med högt i tak. Konstnären Westerberg behöver högt i tak om alla hans sidor ska visas, hela hans konstnärskap.
Det är ett slutet rum i Konsthallen, fönsterlöst, och curatorn Pontus Lindvall har fyllt det med så mycket. Här finns programblad, affischer, målningar, teaterrekvisita, skisser, texter och en massa annat som hämtats från den Westerbergska teaterhistorien och som han sparat i sitt hem.
Efter insteget bli jag stående mitt på golvet på trasmattorna och undrar var detta ska börja. Det är så överväldigande. Här finns ju allt och jag känner mig lite vilsen i pannkakan. Inte skrämd som generationen som växte upp med hans barnprogram vittnar om att de blev. De ska ha drömt mardrömmar om hans fantasifigurer, som Vilse, Vilda, Storpotäten och de andra.
Det är lätt att blicken irrar omkring bland alla små föremål och figurer, men så stannar den upp vid åsynen av två som hänger tvätt. Där är ju Vilse och Vilda från ”Vilse i pannkakan” och de hänger upp enbenta kalsonger på klädstrecket. Herr Galen kan också upptäckas som en liten spratteldocka och han fanns i pjäsen ”Storgatan” som Westerberg skrev för Norrbottensteatern 2006.
Även om det är Westerbergs Stockholmslägenhet som fyller utställningsrummet, så finns där påminnelser om födelsestaden Luleå. Bland de ikonliknande målningarna finns pappa Folke som var disponent på LKAB i Luleå och farfar lär också ha varit gruvdisponent.
Det är en omöjlig uppgift att beskriva denna enrumsutställning. Den måste upplevas och den tar tid och kräver andhämtningspauser. Då är det bara att ta plats i Westerbergs kökssoffa och på håll ställa in siktet på nya upplevelser. Denne allkonstnärs värld är på något sätt tidlös och i den är det skönt att stanna upp när omvärlden utanför snurrar allt snabbare. Hemma hos Staffan Westerberg hinner man i kapp sig själv.